till mina snälla och stöttande läsare:

Ögongodis till alla er därute som läser och finns till när det är tungt!

städmani

..jag antar att det är ett sätt att hålla ordning på tankarna, att städa. Lite tvångstankar är det nog också, sånt där som man inte tänker på själv men som andra skulle kalla konstiga ritualer. Som att rycka i dörrhandtaget som besatt för att kolla om man verkligen har låst. Jag kommer att få det där jäkla handtaget i handen en dag för efter tio års kontrollryckande sitter det verkligen löst. Och så har vi spisen, och vapenskåpet..och alla kontakter. Vet ni hur många gånger jag nästan har missat tåget till jobbet för att jag har fastnat i en ritual? Många, kan jag säga.
När det är jobbigt runt omkring blir ritualerna värre. De tar längre tid och blir mer invecklade. Det där måste man kämpa aktivt mot. Jag måste tvinga mig själv att ha det lite stökigt så att ritualerna inte tar över min vardag. För det gör de om man inte ser upp.
Men igår gav jag efter för städmanin - jag tog ännu en tur in under badkaret för att hitta smuts. Den här gången hade jag beväpnat mig med vita Cillit Bang, den som skall bekämpa badrumsmonster. Oj vilken häxblandning de kokat ihop i den flaskan! En odör av klor sände mig trettio år tillbaka i tiden till "Simhallen" och de ändlösa lektionerna i simning (som för min del bara ledde till botten om jag inte fick en frigolitplatta att flyta på). Huvaligen, det var ingen rolig nostalgitripp.
Idag har klorlukten försvunnit men inte minnena från Simhallen. Jag tror jag måste rycka ett par gånger i dörrhandtaget för att få lite lugn och ro.



Tack vare sin sjunkförmåga är Blommaland trefaldig världsmästare i djuphavspingis.


allt bara rasar, från ena minuten till den andra

..nya bud om farsan, nya människor som ringer och ändrar det vi trodde att vi visste innan lunch. Jag pallar inte ens förklara. Och jag vill inte heller att bloggen skall bli en enda lång textmassa som ingen orkar läsa. Så nu byter jag riktning och berättar istället om min otroligt glamorösa vardag.

Kära dagbok,
idag monterade jag isär mitt badkar eftersom en diffus lukt av alger och mögel fyllde badrummet. Under badkaret såg det snyggt och prydligt ut men även osynlig skit är skit, så att säga. Jag vräkte på ordentligt med kaustiksodapulver och hällde sedan kokande vatten över alltihop. Det står på burken att man absolut inte skall hälla kokande vatten över kaustikpulver så därför gjorde jag det.

Kära dagbok,
mina ögonbryn har lossnat lite.

självklart är det mer

..tydligen skall farsan få sin minnesutredning iallafall!
Igår fick morsan veta att pappa har en remiss till minnesenheten i Nynäshamn. Läkaren måste ha gått över huvudet på Sunnerbos gruppchhef, eller hoppat jämfota över det snarare. Mamma fick veta detta av en slump när hon av nyfikenhet ringde till minnesenheten för att fråga lite allmänt om demensdiagnoser och sådant. Så under hösten skall pappa redas ut ordentligt för att fastställa vilken vårdinsats han behöver. Vilken lättnad.
Jag och mamma åkte ut till havet och tog en promenad till "vår" udde för att lyxa till det. Vi stojade och skrattade och mamma försökte lura i mig att en stenåldersmänniska hade graverat in sina fingeravtryck på en av klipporna genom att gå på händer just där. Det var en riktigt lyckad eftermiddag som gav energi, kraft och allmänbildning.

Men lättnaden varade bara ett dygn. Jo, pappa har fortfarande sin remiss (peppar peppar tvi tvi tvi, för säkerhets skull) men det verkar som om fler på Sunnerbo skulle behöva redas ut. För gissa vem som ringde mamma idag - jo, gruppchefen på Sunnerbo. Favorit i repris. Men herreGud, vad är det nu då, tänkte morsan irriterat och plockade ljudlöst fram penna och papper för att dokumentera dumheterna.
Gruppchefen undrade om jag hade följt hennes uppmaning att ringa pappa. Hon hade ju försökt att nå mig under fredagen för att få mig att ringa och tala pappa tillrätta. När hon inte fått tag på mig hade hon hört av sig till mamma istället. Under det samtalet hade hon inte bara berättat sanningen om pappas rymning - mitt blogginlägg återgav bara en del av allt hon spydde ur sig. Nej, hon ville dessutom prata om familjens inbördes relationer och mitt förhållningssätt gentemot pappa. Morsan gjorde då klart för gruppchefen att det var min ensak och att allting just nu var så rörigt att det inte var lämpligt att föra en sådan diskussion överhuvudtaget. Och med det avslutades samtalet.
Nu ville gruppchefen veta om jag hade hört av mig till pappa. Hon berättade för mamma att hon letat i journalpärmarna efter uppgifter om detta eventuella samtal men inte hittat några. Men kanske hade jag ringt ändå? Hon hade inte fått tag på den som jobbade under fredagen så det kunde ju hända att jag hade ringt men att de hade missat att skriva upp det, eller? Morsan teg - och skrev.
Sedan var det dags för lite mer sanning om hur det egentligen går för farsan på Sunnerbo. Gruppchefen öppnade nu sitt hjärta och bad rakt ut om hjälp. Vad skulle hon säga, vad skulle hon göra - hennes lögner var slut, hon behövde stöd! Farsan är hur jobbig som helst och vill ut hela tiden. GPS:en har visserligen kommit men gruppchefen hade inte orkat läsa instruktionsbokens textmassor så pappas promenader (läs rastlöshet) görs fortfarande tillsammans med extrapersonal.
Morsan svarade stillsamt att hon bara var en anhörig och tyvärr inte kunde hjälpa till då hon saknade vårdutbildning på demens. Men det borde väl inte vara något problem; personalen på Sunnerbo - inklusive gruppchefen själv - har säkert just den sortens utbildning som behövs (gissa om mammas ton var lite syrlig här..). Samtalet avslutades med att gruppchefen skulle försöka få tag på biståndshandläggaren och be henne om hjälp.

Pappas minnesutredning kommer att ske någon gång under hösten. Vi vet inte när och vi vet inte heller hur lång tid själva undersökningen tar. Under tiden kommer pappa att vara på Sunnerbo. Jag undrar om gruppchefen skall fortsätta att ringa mig och mamma flera gånger i veckan hela vägen fram till jul. Kommer hon att fråga om än det ena, än det andra, gnälla och bikta sig omvartannat och försöka ge oss dåligt samvete för att vi inte gör vår "plikt" som anhöriga? Och vad skall hon prata med biståndshandläggaren om? Tänk om hon försöker få bort pappa från Sunnerbo för att hon inte pallar att ha honom där.
På tisdag är det som sagt vårdplanering. Mamma sade inget om minnesutredningen till gruppchefen idag. Jag kan slå vad om att Sunnerbos ledningsgrupp storsint kommer att presentera remissen som sin egen idé på mötet, trots att gruppchefen sade i fredags att det inte skulle bli någon mer utredning utöver arbetsterapeutens ADL-bedömning (den skrynkliga papperslappen från förra mötet). Vi får väl se.


På Sunnerbo är man noga med att vara diskret och taktfull.

sorry att bloggen bara är en enda stor gnällhög

..jag vill blogga om roliga saker, jag vill berätta spännande historier med lyckliga slut. Det vill jag och därför får ni en bild på spindeln Inger att avsluta er dag med:


Klicka för naturlig storlek.
Eller nä, gör inte det förresten.

nya-bud-i-mellerud

..jag och morsan har haft taktiksnack hela helgen. Igår kväll var vi så utmattade att det snarare var taktikskrik. Fy sjutton, den här historien tar verkligen fram mina sämsta sidor - så här jävlig var jag inte ens när jag hade tonårsmens.
Men nu har jag och mamma enats om att det nog är bäst att vi dyker upp på den där vårdplaneringen trots allt. Mamma har velat delta från början, det var jag som tvärvände åsikt på fredag kväll när mamma återberättade det samtal hon hade fått från gruppchefen under min dagvila. Jag övertalade morsan att stanna hemma hon också. Men under helgen insåg jag att vi visserligen är maktlösa inför Sunnerbos dumhet men att låta dem vara dumma utan vittnen skulle dessutom bakbinda oss. För då skulle de kunna sätta ut farsan i diket och påstå att han själv velat det eftersom hans anhöriga inte var där och bestred beslutet. Om ni tycker att detta låter som en galen konspirationsteori så kan ni skrolla ner några inlägg och läsa allt från början. Eller så kan ni få numret till Sunnerbos gruppchef och själva prata med stolpskottet ifråga.
Allt är möjligt i den här historien och det är därför jag och mamma analyserar, omvärderar och omgrupperar hela tiden. Jag hatar när folk säger att jag inte skall analysera så mycket. Men för h-e! För det första: Om någon därute hittar min hjärnas av- och påknapp så är ni välkomna att visa den för mig. För det andra: Hur i h*lskotta skall jag kunna förhålla mig till verkligheten om jag inte har klart för mig hur verkligheten ser ut?! Just nu är vår verklighet och vardag till stor del styrd av Sunnerbos hysteriska hugskott. Sålänge farsan befinner sig i limbo på korttidsboendet så kan jag inte gå omkring här och tycka att allt är som vanligt. Varje minut finns han där i mitt bakhuvud, flera gånger om dagen kollar jag mobilen ifall jag har missat något samtal. Vad gör han nu, är han arg, har han rymt, har han skadat sig själv eller någon annan (gode-Gud-som-är-i-himmelen-låt-pappa-slå-gruppchefen-hårt-på-käften-jag-lovar-att-aldrig-be-om-något-mer-bara-du-uppfyller-denna-bön-tack-tack-amen).

Ingen kan bota pappa, demens är en kronisk sjukdom. Men bara för att man är sjuk så innebär det inte att man har tappat alla sina rättigheter. Pappa har en diagnos, det finns röntgenbilder som visar bestående skador efter ett slaganfall. Hur kan Sunnerbo neka pappa en trygg vårdplats med argumentet att han är så pass frisk att det är hans medbestämmanderätt som avgör hur framtiden skall se ut? Det är så dumt att klockorna stannar.
Och apropå klockor. När vi var på Sunnerbo senast så berättade arbetsterapeuten om hur pappa hade kommit ut ur sitt rum varje morgon klockan halv nio för att äta frukost, ett tydligt tecken på självständigt och friskt beteende. I bilen hem undrade morsan hur farsan kunde veta att klockan var halv nio. Hans armbandsur stannade någon gång i våras och när vi gick genom Sunnerbos korridorer hade morsan lagt märke till att inte en enda av de väggklockor vi passerade hade fungerat.

valfisk

..idag skall jag gå till Gröndalsskolan och rösta. I Sverige är det fult att fråga folk vad de röstar på. Det är mer okej att fråga folk om de har varit otrogna. Själv skall jag rösta på sossarna, varför skulle jag smussla med mina funderingar? Det är ju det som är grundtanken med demokrati - att kunna stå för sin åsikt utan att riskera sin egen eller sina anhörigas säkerhet.


Birgitta missade valdagen eftersom hon råkat skjuta sig i foten.





rekord i dumhet

..det hela är bara så vansinnigt korkat.
Under min dagvila (sovdag efter nattpasset) hade Sunnerbos gruppchef försökt att nå mig. Mobilen visade det missade samtalet samt ett litet sms från mamma som sade "ingen fara, men ring mig när du vaknat". Jag förstod att gruppchefen hade pratat med mamma istället. Och nu skall ni höra, kära läsare, morsan levererade en historia som gjorde mig så trött att jag nu har beslutat mig för att ta min hand ifrån hela skiten - för gott.
Sunnerbos gruppchef hade ringt för att hon ville ha hjälp. Pappa behövde övertygas om att mamma inte hade stulit sin egen bil. Lögnen om att pappas rymning bara varit en kvällspromenad sprack nu som ett troll i solen. För i själva verket hade pappa varit på väg till polisstationen för att anmäla morsan för bilstöld, erkände gruppchefen nu. Och där sprack även biståndshandläggarens chefs lögn om att pappa skulle hem, och hellre fotvandrade femton kilometer i vägrenen till Nynäs (där han för övrigt aldrig har bott) istället för att ta en taxi som alla vi andra skulle ha gjort. Det verkar inte ha slagit någon av hönshjärnorna att bilstöldsversionen är ännu dummare - och sannerligen ännu mer graverande - än de båda förra historierna tillsammans.
Vidare hade en läkare varit på Sunnerbo under veckan. Han ansåg att pappa borde läggas in på sjukhus för en så kallad minnesutredning. Det är en grundläggande hälsoundersökning som visar pappas mentala och fysiska status och därmed även vilken typ av vård pappa behöver. Sunnerbo brydde sig dock inte om läkarens rekommendation eftersom deras egen arbetsterapeut redan har kommit fram till att pappa kan skala ägg själv. Den knöliga handskrivna lapp som arbetsterapeuten tvinnade runt sina fingrar på omvårdnadsmötet förra veckan var alltså Sunnerbos sista ord i ärendet, punkt slut. Någon mer utredning behövs inte, menade Sunnerbos chef.

Den 23:e september är det vårdplaneringsmöte igen. Pappas utskrivningsdatum är den 19:e. Det hade gruppchefen sett på någon anslagstavla (!). Jag sade till mamma att jag inte tänker närvara vid mötet, att det får vara nog med de här dumheterna. Enda sättet att få idioterna på Sunnerbo att börja tänka själva är att inte vara där och hjälpa dem med deras jobb. Jag tänker skriva ett kort och sakligt mejl till biståndshandläggaren om att pappas vård varken ligger i mammas eller mina händer längre och att vi därför inte kommer att deltaga i fler vårdplaneringsmöten.

Pappa far inte illa, han är torr varm och mätt och han får sina blodtrycksmediciner vid rätt tid. Att han sedan är förbannad och ledsen kan inte hjälpas - det är han var han än befinner sig eftersom det är en del av demensen. Dementa människor lever i en värld av vanföreställningar. De blir rädda och arga när hjärnan spelar dem spratt som bara de själva kan uppfatta. Både syn- och hörselvillor är vanliga hos dementa personer (ja, pappa har det också).
Alla vi som jobbar inom äldrevården vet att demens är "de anhörigas sjukdom" där oron och det dåliga samvetet bryter ner alla föruftiga argument. Ändå vidarebefordrar Sunnerbos gruppchef pappas förvirrade anklagelser till mamma och spär på hennes redan dåliga samvete ytterligare med utförliga berättelser om hur övergiven pappa känner sig.
Jag brukar tjata om det professionella förhållningssättet, framhålla hur viktigt detta är för att säkerställa god vård för både vårdtagare och anhöriga. Här ser ni hur det blir när motsatsen får råda. Det blir skit och pannkaka av allting.
Men som sagt - så länge farsan är torr varm och mätt så skall Sunnerbo själva få ta sig ur det hörn de har målat in sig i.



"Jag kommer snart, jag skall bara gå och köpa en tidning"

en glimt av en annan värld

..på min gård finns det ett gäng muslimska kvinnor. Eller ja, jag antar att de är det eftersom de bär den traditionella klädseln - heltäckande slöja, bara ansikte och händer syns. Fast att bara anta någonting kan bädda för en intellektuell dikeskörning. Faktum är att ordet slöja är ganska missvisande i sammanhanget. Vi kallar ju allting för slöja. I själva verket finns det till exempel hijab, niqab, abaya och chador. Varje typ kan dessutom knytas på olika sätt för ge information om bäraren.
De muslimska (Blommaland antar) kvinnorna på min gård håller sig till varann och verkar inte så intresserade av andra. Jag är däremot väldigt nyfiken på dem. Varje gång jag ser dem på gården försöker jag att inte glo men det är svårt att låta bli. Tygerna de sveper omkring sig är så underbara att till och med jag - som hatar att resa - börjar drömma om mystiska resmål till fjärran länder. Djupa mörkblå nyanser, nästan lila, blandade med skimrande guldbrokad. Och detta runt ansikten som verkar snidade ur ren ebenholts. Det är bara magiskt.
Var kommer de ifrån, vilka är de och hur lever de sina liv? Jag är så nyfiken och jag skulle vilja fråga dem en massa saker. Men än så länge vågar jag bara heja när vi möts på gården. Undrar om de tycker det är lite konstigt att jag alltid springer ut till sophuset med tomma soppåsar varje gång de råkar gå förbi min port.


Kanske kommer mina grannar från Eritrea, det är lite spännande att inte riktigt veta.

aj

..jag fick avbryta dagens skytte - efter bara fem skott! Jag är skitarg på den j*vla idioten som kramade sönder mina revben i söndags. Om jag ser honom på skjutbanan igen (eller någon annanstans) så kommer jag att krama hans hals.

Man kan också slänga en medicinboll på f*nskapet.

så himla onödigt

..pappa har fått förlängt på korttidsboendet eftersom den förra utredningen var bristfällig. Om de hade lyssnat på oss från början och läst diagnosen som de fick i handen för tre veckor sedan så hade vi sluppit hela den här förnedrande cirkusen. Vems bästa är det de har haft för ögonen? Sitt eget uppenbarligen. För det har ju knappast varit pappas välmående de tänkt på, och inte mammas heller.
Jag hoppas innerligt att det blir ordning och reda på detta nu. Mardrömmen vore en evighetstvist där man viskar "rättshaverister" bakom vår rygg.


Jamen hemtjänsten kommer ju med matlådor.

äckel-dag

..idag var jag funktionär på skjutbanan för att hjälpa några nybörjare att ta sig vidare till sin jägarexamen. En av de första eleverna lyckades faktiskt ta sin examen strax efter han hade varit hos mig. I sin sprudlande glädje gav han mig en kram som var så hård att det smällde till i mina revben. Jag visste på en gång att det var illa, jag har varit med om det förut. De närmaste tre veckorna kommer inte att bli roliga. Nå, jag fullföljde iallafall mitt funktionärspass och försökte hålla en trevlig och pedagogisk ton mot resten av dagens elever.
När det var dags att åka hem upptäckte jag att framhjulet var platt som en pannkaka. Elcykelns framhjul alltså. Jag började nästan gråta. Det är en sak att laga punka på en vanlig cykel, en helt annan att ta loss ett hjul vars nav innehåller en motor plus x antal sladdar. Dessutom hade jag inga lagningsgrejer med mig. Så jag ringde Annes Smisk & Frakt för en pinsam men snabb väg ut ur dilemmat. Ibland måste man bara vika ner sig och erkänna sig besegrad.
Men bara för en stund, kära läsare. För i lugn och ro, på bärgningsfirmans bakgård, monterade jag isär framhjul och framgaffel så att jag kunde laga punkan. När jag hade fått ihop allt igen kände jag mig så mallig att jag nästan sprack. Blommaland är så himla smart.
Självgodheten varade dock bara en halv kilometer för strax hördes alla cyklisters mest hatade ljud: Slafsandet från ett platt däck. Attans! Tydligen satt något kvar i däcket, något som mina fingrar hade missat men som skadade slangen. Turligt nog var jag alldeles i närheten av en pendeltågsstation. Jag var hemma på två röda, så himla skönt och iallafall en liten tröst denna urjobbiga dag.
När jag ledde in cykeln i trapphuset såg jag att något blänkte till på framdäcket. En pytteliten prick av metall satt djupt inborrad i gummit. Jag bände och drog med min cykelnyckel och fick upp spetsen på ett sylvasst örhänge! Men GudGudAmen - det var det jäkligaste - tänk att detta nästan osynliga stift kunde ställa till med så mycket elände.


Annes Smisk & Frakt har
en ganska speciell logga.

tröststudier

..jag måste göra något för att pigga upp mig själv nu när allt är så tråkigt runt pappa. Därför tänker jag lära mig att stenografera. Jag tycker det verkar både svårt och spännande, en kombination som lockar fram det livsbejakande jävlaranammat.
Dessutom står jag inte ut med tanken på att vara utesluten från ett hemligt språk - tänk om de snackar skit om Blommaland i sina kodade texter!



Först trodde jag att pilarna var en del av tecknet och försökte lära mig dem också. Morsan, som kan stenografera, tyckte att detta var hysteriskt roligt - själva vitsen med stenografi är ju att det skall gå snabbt.

det är upp som en sol och ner som en pannkaka - hela tiden

..igår ringde morsan upp Sunnerbos gruppchef (hon som var med på tisdagens "vårdplanering") för att säga henne ett och annat. Det blev visst ett lyckat samtal - gruppchefen byter uppenbarligen personlighet på telefon. Nu var det inget snack om att pappas boende måste ordnas och att mamma inte skall vara en del av det boendet. Vidare berättade gruppchefen att de i väntan på radiosändarens leverans hade låst alla dörrar samt satt in två extra stödpersonal för att bevaka pappa.
Vilken lättnad! Jag och mamma tyckte att vi kunde unna oss en tur till Haninge Centrum för att shoppa loss på ett par leggings, en skjorta och en burk (se föregående inlägg). Tyvärr var jag inte mitt soligaste jag, hade kort stubin mest hela tiden. Usch, jag är hemsk. Om jag kunde hålla inne med min gnällighet slapp jag spendera så mycket tid på att be om ursäkt i parti och minut.
På kvällen, när jag kommit hem, tog jag en cykeltur ner till Coop Forum-gallerian. Inne i matbutiken ringde plötsligt min mobil, klockan var strax över sex. Det var en främmande kvinna som undrade om jag visste vem hon var och om jag anade varför hon ringde. Ja det gäller väl min pappa, svarade jag rappt. Mm det stämmer, sade hon med len röst och började sedan förhöra mig om hur mycket jag kände till om fallet. Ja vad tror du, fräste jag ilsket, jag känner till precis allt eftersom det är min pappa det handlar om och det är jag och mamma som driver det här ärendet. Jag förklarade i CAPS LOCK att han i sin sjukdom har blivit våldsam mot mamma och att han befinner sig på korttidsboendet i väntan på ett särskilt boende. Kvinnan menade nu att personalen på Sunnerbo hade bedömt att han är för frisk för särskilt boende. Jamen han har ju rymt och personalen tänker sätta en radiosändare på honom, gapade jag. Då säger den j*vla häxan att min pappa bara hade varit ute på en promenad och att han var på väg hem. Tyvärr har jag en liten minneslucka efter det uttalandet. Jag förstår att ni gärna vill veta vad jag svarade henne. Det skulle jag också vilja veta.
När jag vaknade igen satt jag med mobilen i handen och pratade med min mamma. Min mamma bad mig om numret till häxan och förklarade att hon skulle ringa upp mig om en stund när hon ordnat upp saken. Det gick tio minuter, en kvart och efter tjugo minuter ringer morsan och förklarar att nu j*vlar får det vara slut med dumheterna. Hon berättade om hur hon hade plockat isär häxan och satt ihop henne till en ny version som passar oss bättre.
Det "festliga" är att morsan hade sagt exakt samma saker som jag till häxan. Hon hade använt samma skarpa tonläge men där jag hade en minneslucka hade morsan avslutat samtalet med ett snärtigt "tack och hej" som inte lämnade några tvivel om vår förmåga att driva pappas fall hela vägen upp i regeringsrätten om så skulle behövas.
Mamma log finurligt genom mobilen och frågade sedan om jag kunde gissa vem den främmande kvinnan egentligen hade varit. Nej..sade jag dröjande, jag fick bara hennes namn, men vet faktiskt inte vilken roll hon har i det hela. Morsan gjorde en konstpaus och flinade brett: Det var biståndshandläggarens chef, hon som sitter med det yttersta avgörandet i utredningen om pappas boende.
Hoppla hoppla.


Familjeråd.

söt burk



gårdagens "vårdplanering" var rena skämtet

..till att börja med hade de tänkt låta pappa deltaga, något som jag och mamma vägrade gå med på. Hallå, om farsan hade varit tillräknelig hade vi väl för helskotta bett honom att bli som vanligt igen för länge sen! Jag fattade på en gång att de redan bestämt sig för att det inte är något fel på pappa. Arbetsterapeuten och korttidsboendets gruppchef berättade livligt om hur pappa skalade frukostägg, sorterade tvätt samt tog långa promenader själv (!). Jag frågade om de kollat pappas kognitiva status, dvs om han visste vilken dag det var eller hur gammal han är. Nej, kom svaret lite dröjande, men pappa hade lyckats prata lite om friidrott när TV-sporten sändes så det innebar ju att han var ganska adekvat. Mamma såg förtvivlad ut och hävdade gång på gång att hon inte kan sköta honom hemma eftersom det inte funkar. Gruppchefen och arbetsterapeuten vägrade förstå. Men biståndshandläggaren - som gjorde det första hembesöket - sade att hon skulle ta upp fallet med sin chef och sedan höra av sig.
På eftermiddagen ringde min mobil. Jag svarade ivrigt och väntade mig höra handläggarens röst, men det var inte hon. Det var pappa! Uppenbarligen hade någon ur personalen tagit reda på mina kontaktuppgifter, slagit mitt mobilnummer och räckt pappa luren. Han kan nämligen inte hantera en telefon själv, den förmågan tappade han redan i höstas. Samtalet blev väldigt konstigt, halva meningar med långa pauser som det ofta blir vid den här sortens demens. Slutligen lade jag på, sade väl något käckt och tryckte av samtalet.
Eftermiddagen gick, inte ett pip från handläggaren. Jag började bli orolig. Pappas korttidsboendebeslut upphör på fredag och vi måste ha en lösning till dess - han kan inte bo med mamma, det går bara inte.
På kvällen ringer det plötsligt från korttidsboendet. Pappa hade gått ut på promenad för en timme sedan men inte återvänt. Polisen var ute och letade efter honom. En timme senare ringde boendet igen, en ambulans hade hittat pappa gående på landsvägen på väg mot Nynäshamn.

Idag åkte jag till skjutbanan, kände att jag var tvungen att göra något normalt. Jag tog med mig mobilen såklart, sneglade på den hela tiden men inte ett pip från biståndshandläggaren. Efter femtio lerduvor och en kaffeslurk med gubbarna tog jag pendeln till morsan. Mobilen ringde när jag satt på toa. Hurra, nu ringer biståndshandläggaren tänkte jag. Men det var korttidsboendet igen. De undrade om vi samtyckte till att sätta en radiosändare på pappa eftersom det skulle vara mycket lättare att hitta honom när han rymmer nästa gång.
Jag samtyckte men tänker nu i efterhand att jag borde ha krävt att få göra det skriftligt. Jag borde ha formulerat en skrivelse som tydligt visar att jag inte haft något annat val än låta märka min pappa som man märker en hund under älgjakten. Herregud..det här är bara en enda korkad fars från början till slut.


Vårdplanering på Sunnerbo (oklart vem som är vem men alla har en diagnos).

kväll efter avjobbat trenatts-pass

..imorgon klockan elva har vi möte med handläggaren och arbetsterapeuten. Jag och mamma är livrädda för att de skall neka pappa en plats på ett särskilt boende. Tänk om de bara säger "nämen han är så pass redig att vi tänker skicka hem honom redan i eftermiddag". Allvarligt, då vet jag inte vad jag gör!
Morsan har haft ont i magen hela helgen, så ont att hon har oroat sig för att grannarna skall bli störda (bostadsrätt innebär inte att du får använda ditt sovrum som raketbas).
Själv har jag varit retlig och överkänslig för minsta lilla. Jag vill inte gå in på detaljer här på bloggen - man vet aldrig vem som läser - men jag kan säga att jag i helgen delade schema med en riktig översittare. Vi har jobbat ihop i ca åtta år och hon ger mig fortfarande instruktioner om hur jobbet skall göras. I natt anmärkte hon på hur jag öppnade dörrarna, mitt sätt var "förbjudet enligt chefen". Cheezus, jag tror faktiskt att det finns en egen kategori för sådana rekord.



Bättre grisfot än kofot. Den här bilden har absolut inget med texten att göra. Likheten mellan grisen i mitten
 och en av de personer som nämns i texten är bara en olycklig tillfällighet - för grisen.

ouppff 2

..jag åkte fel när jag skulle till jobbet igår kväll. Det har aldrig hänt förut och jag blev helt chockad när pendeltågets högtalarröst sade "nästa Jordbro" istället för "Västerhaninge". Jag hade åkt en station för långt. Fort som attan slängde jag mig av tåget och hade sådan tur att motsatta spårets tillbakatåg skulle vara på ingång om bara sex minuter! Jag kom i god tid till jobbet, det var aldrig någon fara eftersom jag hade kunnat cykla tillbaka till Västerhaninge i värsta fall (jag har alltid cykeln med mig på pendeln).
Här önskar jag att jag kunde säga slutet gott och allting gott. Men det kan jag inte. För ni förstår, kära läsare, det verkar som om någon just har storstädat ett av Universums mest försummade förråd. Samma mögliga låda som rapade upp Sunnerbos arbetsterapeut kräktes också upp klassens ordningsman, nu i färg och kantstött av tre eller fyra havererade äktenskap.
Tillbaka till tågscenen: När jag i panik börjar rafsa ihop ryggsäckens innehåll för att hinna av tåget kommer denne ordningsman fram och kallar mig vandal. Jag stirrar häpet på gubben och tänker "jamen jag har ju varken tuppkam eller kläder med nitar på". Den arga ordningsmannen märker att jag inte kopplar och pekar ilsket på mitt säte och den reklamaffisch jag har haft under rumpan (jag brukar sätta mig på en reklamlapp eftersom jag inte vill ha fyllegubbe-pink på mina jeans). Sedan säger han att han inte vill betala för min skadegörelse. Då börjar min hjärna äntligen att fungera och jag fräser att jag inte vill betala för nya byxor eftersom sätena är så skitiga. Då pekar han plötsligt på min cykel och säger att det är den som skitar ned. Jag vänder mig om och glor stumt på min cykel som står prydligt lutad mot väggen nedanför en klisterlapp med en cykelsymbol på. Den obefintliga logiken mellan saboterade märkesbrallor och en cykel som aldrig skulle lägga upp sina leriga hjul på sätena tar effektivt udden av min ilska och slår på nytt ut min hjärna. Det enda jag får ur mig när jag kliver av tåget är att man inte borde börja bråka med folk man inte känner samt ett lamt "idiot" när gubben är utom hörhåll. Sedan stängs tågdörrarna bakom min rygg och därmed är bäst-före-datumet för alla smarta repliker passerat. Men, kära läsare, inte bäst-före-datumet för teckenspråk.
I den kyliga kvällsluften börjar hjärnan fungera igen. Tåget står kvar några sekunder vid perrongen, precis tillräckligt med tid för att hinna söka upp gubbens fönster och knacka hårt på det. När klassens ordningsman tittar ut genom rutan ser han Blommalands nästan helt knutna näve lysa mot honom genom mörkret. Alla fingrar är slutna utom långfingret.


ouppff

..pappa befinner sig på ett korttidsboende där han skall utredas. På uppdrag av biståndshandläggaren sköter en arbetsterapeut utredningen av pappas fysiska och mentala status. Utredningen (som kallas för ADL-bedömning) kommer att vara avgörande för vilken boendeform pappa slutligen skall få.
Pappa åkte i fredags. Redan på tisdag eftermiddag hörde arbetsterapeuten av sig till mig. Han berättade vilken trevlig och pratsam person min pappa är. Arbetsterapeuten hade stoppat in pappa i sin bil och sedan hade de åkt på en liten utflykt till Sorunda kyrka. Pappa hade varit rask och redig, allt var bara en enda glittrande rosa dröm med torra sängar och duktigt skalade ägg till frukost.
Nu ville arbetsterapeuten veta vad han skulle säga till pappa angående mamma och mig och hela situationen. Jag bara gapade. Har arbetsterapeuten jämfört personnumret på diagnosen med den man han har umgåtts med? Är han säker på att det är min pappa och inte en av kommunens politiker han drog in i bilen på den där kyrksvängen?

Jag gapar fortfarande av häpnad, vad hände med det professionella förhållningssättet? Alla som jobbar i vården vet att det finns en gräns mellan vårdtagare och vårdgivare. Vi är inte bästa kompisar med våra vårdtagare för då går det åt helskotta med ett rättvist bedömt omsorgsbehov.


Sådana här plåtar fick vi av de österrikiska läkarna efter pappas röntgen. Där kan man se
ärrbildning efter en dold stroke. Jag och mamma märkte ingenting förrän i slutet av februari
då allt bara blev totalt kaos. Efter röntgen, läkarundersökningar och minnesutredning fick pappa
en diagnos. Sista raderna i diagnosen handlar om pappas vårdbehov. Medicinerna på listan
över rekommenderade läkemedel var ju inte direkt två alvedon, om ni förstår hur jag menar.

jag har fått en trädgård av mamma

..mammas lägenhet ligger i nedre hörnet av en mysig huslänga. Hon har en uteplats med en liten blomrabatt på framsidan och en altan med ytterligare odlingsmöjligheter på baksidan. Mamma har gröna fingrar och kan få allt att växa. Ja, det har jag ju berättat om förut.
Därför var jag övertygad om att mamma skulle älska altanen och den tillhörande naturplätten, att hon skulle förvandla ogräshärvorna till ett underbart stenparti. Men mamma tyckte att baksidan var rena "natten", att det skulle vara mycket roligare att få folk att gapa av hänförelse när de går förbi på framsidan. Utmaningen tycks ligga i att förstora den lilla blomrabatten med hjälp av klassisk trädgårdsarkitektur; små blommor längst fram och höga växter längst bak. Och sedan har vi alla färger, mamma vill komponera ett smörgåsbord med regnbågens alla nyanser. Jag frågade mamma om jag kunde få ta mig an baksidan. Morsan himlade med ögonen och sa "lycka till". Vad?! Jag har fått en trädgård!


Ölandstok, en underbar blombuske som jag just lärt mig namnet på.
Mamma hatar den här blomman lika mycket som hon hatar sniglar.

det är både skönt och sorgligt att pappa har åkt

..han var lite fundersam, sade svävande "..tänk om jag aldrig mer får komma ut". Usch, det kändes hårt att höra. Vi packade ner hans namnmärkta kläder. På särskilda boenden norpar patienterna allt som ligger inom räckhåll och tar det på sig. Sådant har pappa ingen aning om. Vi har sagt att han måste läggas in på sjukhus för att få alla sina mediciner utredda. Han kommer att få ett raseriutbrott major grande när han förstår var han har hamnat. Jag hoppas inte någon ur personalen får för sig att lägga en lugnande hand på hans arm..
Men i mammas lägenhet råder det nu ett helt otroligt skönt lugn. Äntligen kan man ha mattor på golven. Och äntligen kan morsan gå ut med soporna i normal promenadtakt eller prata med en granne i tio minuter eller en hel timme utan att vara tvungen att återvända genast. Och att kunna sova en hel natt utan att behöva torka upp olyckor. Jag tror inte jag fattar vidden av det elände som mamma har gått igenom under det här året. Hur sjutton orkar folk vårda sina anhöriga hemma i flera år!?

pappa åker imorgon

..usch, det känns så sorgligt. Men som jag sade igår - bit ihop och stå ut, den här lösningen är den enda rimliga för allihop.
Idag var vi på skatteverket inne i Stockholm för att fylla i blanketter. Pappa tyckte att man gott kunde spränga en granat framme vid en av luckorna. Det borde göra susen resonerade han men tillade sedan att det kanske skulle vara synd på alla oskyldiga besökare. Jo, det är klart svarade jag och undrade för mig själv om vi har missbedömt farsans status - de flesta som är vid sina sinnens fulla bruk leker väl med tanken på att spränga en statlig myndighet i luften?


Pappa vill nog ha flera sorter att välja mellan.



hembesök

..idag kom biståndshandläggarna för att bedöma vilken hjälp vi skall få med pappa. Det gick bra, jag behövde inte brotta ner någon på golvet. Det är ganska uppenbart att pappa inte längre är på topp.
Fast jag känner mig som en förrädare. Jag var tvungen att ful-trixa för att få honom att skriva under ansökan om särskilt boende. Det var inget vidare. Men vad sjutton skall man göra, det håller inte att mista båda sina föräldrar - den ena på grund av ohälsa och den andra på grund av utmattning.


Morsan skulle inte ens märka om hon låg på tre vitkålshuvuden. Hon har inte sovit
en hel natt sedan förra hösten. Och kom nu inte dragandes med snacket om
småbarnsföräldrars sömnbrist - att ta hand om demenssjuka är någonting helt annat.



ojojoj..

..det är ganska rörigt. Mina föräldrar har kommit till Sverige och bor plötsligt nästgårds. Jag kan inte riktigt förstå att det är sant. Mamma är jättetrött och farsan...ja, vad skall jag säga, han är liksom någon annanstans. Sorgligt att se men det är som det är. Nu väntar en fajt med kommunen för att få rätt vård och då finns det inte plats för vek sorgsenhet. Om Nynäshamns kommun är lika sniken som vissa andra kommuner så gäller stenhård förhandlingsteknik. Om biståndshandläggaren så mycket som knystar om små vita bilar märkta "Hemtjänsten i Nynäshamn" så tänker jag brotta ner henne på golvet och skrika FOUL i hennes öra. Här skall inte duttas med någon löjlig avlastning två gånger i veckan. Vad skall man göra med det?! Det är inget fel på morsan, det är inte hon som skall ha hjälpinsatsen - det är farsan. Hoppas kommunen fattar det. Annars tänker jag hjälpa dem att fatta det.


FOOOUUUUUUUL!!!

mamma är på väg

..i skrivande stund åker hon troligtvis genom Hamburg. Det går väldigt fort och jag är orolig för att något skall hända. Kartan som mamma skickade ser lång ut. Min oro blir ju inte direkt mindre av att morsan spräcker tidsschemat. Hon lämnade Wien i onsdags och är redan på väg upp till färjan. Fy fasen, tar hon ens några raster - jag vill inte veta. Men morsan är en van bilförare, framförallt är hon van vid trafiken därnere på kontinenten. Tempot är högt och ingenting för mesar. Jag är en riktig mes och den ursprungliga planen där vi skulle ha bilat upp tillsammans var nog rätt orealistisk. Om jag hade fått köra hade vi fortfarande varit kvar i Wien, snurrande runt torget vid pendeltågsstationen Praterstern.
Nej, jag är kvar på hemmaplan och ställer i ordning lägenheten. Fast det är egentligen inte heller någonting för mesar. I förrgår baxade jag ut två jätteskåp ur badrummet och körde ner dem till förrådet med en pirra (gula flyttpirror är Guds gåva till klimakteriekossor). Förrådsdörren blev en utmaning när ett av skåpen välte i dörröppningen så att jag blev instängd inne i förrådet. Det hela löste sig då jag lyckades dra loss skåpet med hjälp av ovansidan på min högra fot. Det gjorde förbannat ont och i ilskan sparkade jag till den äckliga tvättmaskinen som jag också baxat ut ur badrummet. Visste ni förresten att en tvättmaskin från sjuttiotalet väger lika mycket som en medelstor ponny? Jodå, det lärde jag mig på ett mycket handgripligt sätt.

Jag hoppas jag hinner bli klar tills mamma svänger in bilen på gårdsplanen. Det är en hel del kvar att göra. Och en hel del kvar att berätta, allt är inte i toppskick i lägenheten. Vitvarorna, kära läsare.. oj oj, morsan kommer inte att bli glad.


Mamma skickar en karta..
..och bifogar även en bild på rätt bilmodell, hahha - förstår ni nu varför jag älskar min mamma så oändligt mycket?

hahaha!!!


efter trenatts-passet

..sorry att jag har varit lite frånvarande, jag jobbade min första långhelg efter semestern. Det har gått bra. Eller ja, ganska bra. Min kropp tyckte det kunde vara spännande att testa hur mycket vätska den kunde samla på sig över en weekend. Jag tyckte inte alls att experimentet var spännande. Redan på lördag kväll tvingades jag dra på mina stödstrumpor. Vristerna var så tjocka att man inte såg fotknölarna!
Nu ser benen nästan okej ut igen, skönt. Det är egentligen för varmt med tjocka bomullsstrumpor hela vägen upp till knäna men hellre fotsvett än klumpfot.


Mina ben finns med på den här bilden men inte ens jag ser var.

stenbumling

Flyttgods.
..det ligger en sten och skramlar i någon gallgång. Mamma tänker ta stenen med sig till Sverige, punkt slut. Läkarna ville göra några kontroller till men då fick morsan nog - nu får det vara färdigtittat!
Själv hade jag gärna sett att mamma hade gjort de där extra grejerna för att vara på den säkra sidan. Men jag känner också min mor. När hon får nog så leder förhandlingsförsöken bara till att man kommer ett steg närmare en smäll på käften. Eftersom jag är en orolig och envis natur (läs tjatig) så har jag varit ganska nära den där käftsmällen vid ett flertal tillfällen. Idag var det väldigt nära men jag hade förstånd nog att backa innan morsan började ladda för en Tyson.
"Okej mamma, det blir som du säger" skyndade jag mig att säga. Bra, lite har man iallafall snappat upp av ålder och erfarenhet.


Jag och mamma diskuterar gardiner.

oroligt

..medan jag städar morsans nya lägenhet så pågår ett slags gisslandrama nere i Österrike. En rutinkontroll hos läkaren innan resan till Sverige slutade med att sjukhuset ville hålla kvar mamma för ytterligare provtagningar! Något är vajsing med blodproverna och läkarna tänker kolla varenda del av kroppen för att hitta orsaken. Hela veckan har jag och mamma undrat vad i helskotta det är som knasar sig. Man blir ju alldeles skitorolig! Allt vi vill göra är att spöa varandra grundligt i alfapet och det känns som det då f-n skall till o j*vlas hela tiden.
Samtidigt är jag glad att de är så petiga. Visst vill jag att morsan skall vara här nu nu NU, men när det gäller sjukvården litar jag mer på Österrike än Sverige faktiskt. Jag biter ihop om oron och försöker ta det lugnt. Andas in, andas ut, spraya Cillit Bang.


Nej, det är JAG som är väck.

flyttstädning

..är det inte tänkt att den som flyttar ut skall städa? Tydligen inte i det här fallet. Fy fasen, kära läsare, det var inte Flitiga Lisa som sålde lägenheten till morsan - det var Skitiga Lisa. Jag funderar allvarligt på att köpa en jätteflaska med "målartvätt", för vanlig Ajax och Vim hjälper inte. Köket är bara en enda stor fettfläck, man fastnar med fingrarna på luckornas knoppar. Så äckligt! Jag torkade och torkade men det blev inte rent, så himla vidrigt. Men grannarna är iallafall trevliga - de verkade mycket glada och lättade över att få min mamma som granne.


Ett utedass i Lövhagens naturreservat. Det säger också en del.


Mors Dag

..imorgon är det Mors Dag, visste ni det? Jodå, för det bestämde jag just nu. Det känns väldigt bra. Och imorgon åker jag till den nya lägenheten för en helkväll med övernattning. Med en ljusblå städhink på cykelstyret och en stor skumgummimadrass på pakethållaren - dammråttor och gamla spöken, nu jäklar kommer Blommaland! Jag skall storstäda och medan jag gör det skall jag längta efter att morsan kommer hit och ger mig storstryk i alfapet.



Alla hälsar och säger att
det kommer att bli jättesnyggt!

ämnena skiftar när jag och mamma skypar

..häromdagen hamnade vi på området tandhälsa. Det var jag som började när jag visade henne min nya specialprodukt - en burk med tandpulver som gör tänderna vita och snygga. Detta undermedel hittade jag på någon skum internetsida en sen kväll. Jag beställde hem en burk, jag menar, varför inte?
Bruksanvisningen sade att man skulle fukta tandborsten, doppa den i pulvret och sedan borsta som besatt. Enligt etiketten på burkens lock skulle redan de gamla egyptierna ha använt produkten. Det betvivlar jag inte alls, pulvret smakade inte en dag äldre än tvåtusen år. Jag tror att det egentligen är nermalda mumier..benmjöl. Morsan såg tveksam ut och skrev (ja, vi har ju inget ljud) att hon för sin del nöjde sig med en eltandborste och Sensodyne.
Eltandborste ja.. Jag hade en sådan en gång, berättade jag för morsan. Och sedan fulslingrade jag mig med att jag inte vill ha fler tekniska prylar. Det var inte riktigt sant. Sanningen är att eltandborsten skapade ett ganska märkligt tvångsbeteende hos mig.
Det började redan första gången jag skulle använda den. Jag stod vid handfatet, framför badrumsspegeln och tryckte ut en klutt tandkräm på det runda borsthuvudet. Sedan tryckte jag på tandborstens startknapp. Tandkrämsklicken flög snabbt iväg och landade i spegelns övre hörn. Det fina var att jag såg hela förloppet i stereo, jag såg alltså både klutten och kluttens spegelbild samtidigt. Tanken med en eltandborste är att man skall starta den när den är inuti munnen, inte före. Det blev som en slags drog, särskilt på kvällarna av någon anledning. Till slut tog jag mig loss ur missbruket. Jag var ju tvungen för att inte få karies och annat elände.
Jag vill inte skaffa mig en eltandborste igen, jag törs faktiskt inte.


Man kan räkna ut kluttens färdväg.

jag är skittrött på Israel- och Palestinakonflikten

..jag är så innerligt proppmätt på rapporteringen därifrån att jag bara vill kräkas. Konflikten i fråga har hållit på i evigheter. Jag vet inte hur länge de svenska medierna har matat oss med detaljerna om eländet - jag kan inte minnas någon period då morgonekot inte har varvat "ostadigt i östra Götaland" med "två palestinska soldater dödades idag".
År 2014 har mänskligheten gjort så stora teknologiska framsteg att man kan se luggen på en buffel via satellit. Men istället för att ta mig med till Serengeti erbjuder DN (Dagens Nyheter) mig en streamad tur genom sönderbombade stadsdelar i Gaza. Vad fint, precis vad jag önskar mig eftersom decennier av radio- och TV-nyheter inte riktigt har täckt alla fakta.


Nej tack. Jag vill INTE se förödelsen.

om man får en fästing..

..så skall man INTE kleta smör eller olja eller nagellack på den. De senaste rönen säger att det kan få fästingen att kräkas upp en massa smittad geggamoja rakt i såret. Inte bra.
Varför tar jag hastigt och lustigt upp en sådan här sak på bloggen? Jo, för att idag blev jag vittne till hur en gammal tant tiggde sig till en smörklick i ett gatukök - hon skulle ta bort en fästing. Jag kunde inte låta bli att berätta om de senaste rönen för henne, jag kunde helt enkelt inte hålla tyst. "Jamen såhär gjorde man alltid förr", sa tanten i trosviss ton. Jag sa ingenting, tänkte bara för mig själv "ja, och förr var jorden platt". Och sedan cyklade jag hem för att sura (nej inte skura) i mitt kök. Vad bryr jag mig om att en främmande tant kanske får borrelia, det skiter väl jag i. Just det. Det skiter jag i. Det gör jag faktiskt.




en dag kvar av semestern

..det känns som hösten börjar imorgon. Men det gör den inte, det var bara jag som lade min semester tidigt på sommaren. Det är ju hela augusti kvar och..bla bla bla - jag vill ha mer ledigt!
Det värsta med att komma tillbaka till jobbet är inte själva jobbet utan de dumma frågorna som man måste svara på. "Hur känns det att vara tillbaka, då?". Ja vad tror du ditt pundhuvud, skulle jag vilja säga. Ungefär som med barndomens födelsedagar: "Hur känns det att fylla tio, då?". Behöver jag berätta vilket svar som dök upp i mitt tioåriga huvud?
Just nu känner jag mig så långt ifrån sociala umgängesregler som man någonsin kan komma. Kommer jag att klara av att uppföra mig artigt och belevat i möblerade rum? Jag är inte så säker på det. Mitt tålamod med dumskallar är inte större den 27:e juli än det var den 30:e juni. Jag vet att jag låter som en snorkig skit när jag säger så, men det är så jag känner det. Ibland undrar jag om jag egentligen föddes till att vara en eremit.


Blommalands favoritdjur eremitkräftan har samma svar på alla frågor:
"Nej, här finns bara plats för mig".

inte ett knyst från kusin Magica

..fick hon brevet igår? Jag och morsan väntade med spänning på Magicas eruption. Men den kom aldrig. Kan postgången ha sparat brevet till måndagens utdelning? Eller följde Magica rätt och slätt mitt råd om att hålla sig undan? Det vore ju fantastiskt om det vore så, om ett enda litet brev kunde få slut på kusinens envisa busringande.
Fast om hon tog råden i mitt brev bokstavligt så kommer en annan person inom kort att drabbas av ofrivilliga timslånga telefonsittningar:


- Hallå, HALLÅ, är det påven?! Din jävla skitstövel, nu ska du lyssna, din förbann...

några timmar kvar till touchdown

..just nu går Magica de Hex omkring i sin lägenhet, helt ovetande om den molotovcocktail som brevbäraren är på väg med.
Själv har jag börjat vekna lite, var jag för hård i brevet? Jag menar, kusin Magica är uppenbarligen en trasig människa. Det är lite som att sparka på en som redan ligger.
Men i morse pratade jag med min mamma i telefon. Hon tyckte inte att jag skulle ha dåligt samvete. Magicas fyllesnack har varit hånfullt och spydigt och när mamma har försökt att få en syl i vädret har kusinen börjat skrika. Jag har inte dåligt samvete längre - det är inte jag som har sparkat på en som ligger i den här historien.
Undrar vad som händer i eftermiddag när Magica har läst brevet. Kommer hon att explodera i ett moln av hat? En sak kommer hon iallafall att inse: min mammas moderskap var visst inte så himla dåligt trots allt. För visserligen är brevet hårt men man kan inte missa att bandet mellan mig och min mamma är mycket starkt.


sådärja

..nu är brevet till kusin Magica de Hex på väg.
Jag vet att onda gärningar faller tillbaka på en själv (enligt karmalagen som Blommaland tror stenhårt på) men just nu skiter jag i det. Ja, det gör jag. Jag hoppas med hela mitt inre att mammas kusin blir fysiskt illamående när hon läst brevet. Men inte av skam över sin egoism utan av ren fyllsjuka efter de många groggarna som krävdes för att palla med Blommalands förolämpningar.


Hoppla hoppla, ytterligare någon som tröttnat på klagolåt.

Magica de Hex

..min mamma har en kusin som ringer då och då. När jag frågar mamma vad kusinen säger under de här samtalen får jag inget tydligt svar. Men det är inte för att mamma inte vill berätta utan för att hon helt enkelt inte kan.
Kusin Magica ringer nämligen i berusat tillstånd. Det är i det närmaste omöjligt få någon rätsida på allt dravel som väller ut ur luren. Det är en salig röra av egna och andras barndomsminnen - ihopmixade och felplacerade i både tid och rum - samt oförrätter som ingen längre minns eller som redan har klarats ut. Att morsans telefonlur flyttade utomlands för flera år sedan spelar ingen som helst roll. Magica de Hex låter inte utlandstaxan hindra henne. Kanske för att telefonsamtalen till mamma verkar vara den enda kontakten med släkten då alla andra har tröttnat.
Hittills har mamma tagit kusinens telefonsamtal med jämnmod men nu börjar det bli påfrestande. Pappas dåliga hälsa och den förestående flytten till Sverige kräver all energi. Magica vet detta men behovet av att tala om sig själv är större än insikten om den egna betydelsen i sammanhanget.
Själv har jag inte lagt mig i utan tänkt att morsan klarar sig själv. Men idag berättade mamma att Magica hade anklagat henne för att vara en dålig mor. Behöver jag säga att alla säkringar gick i skallen på mig? Hur kan Magica säga så, hon har inte träffat mig efter jag fyllt elva och jag är ju 50% av detta moderskap.
Men Magica de Hex har rätt. Min mamma har verkligen uppfostrat mig dåligt för jag är både fräck och uppkäftig och jag lyssnar inte på någon. Dessa olater kommer att framgå klart och tydligt i det brev som Magica snart skall få av mig. Jag hoppas verkligen att hon tar en grogg innan hon läser brevet, det kommer hon att behöva.


hellre en död (kontors)råtta än en röd matta

..visste ni att det första en hemvändande amerikafarare måste göra är att besöka ett skattekontor? Morsan kokade i telefon när hon berättade detta för mig. Sedan gjorde hon en lång konstpaus så att jag skulle kunna ansluta mig till hennes vredesutbrott (läs vulkanutbrott).
Jag hade just varit på banken när mamma ringde. Min hjärna befann sig fortfarande i den narkos som bara Swedbank kan erbjuda sina lågt ärade kunder. Ge mig en kvart, sa jag till morsan, sen kommer jag att explodera à la carte.
Nå, nu blev jag väl inte lika nukleär som min mamma men jag förstår henne. En av anledningarna till att man far till Amerikatt är hoppet om att slippa dessa timslånga köer på kontor eller i telefon. Köer som för det mesta bara består av en person - man själv - och som tycks vara obligatoriska för att få veta minsta skitsak.


Du har plats nummer ett i kön, hörs om fem timmar.