hellre en död (kontors)råtta än en röd matta

..visste ni att det första en hemvändande amerikafarare måste göra är att besöka ett skattekontor? Morsan kokade i telefon när hon berättade detta för mig. Sedan gjorde hon en lång konstpaus så att jag skulle kunna ansluta mig till hennes vredesutbrott (läs vulkanutbrott).
Jag hade just varit på banken när mamma ringde. Min hjärna befann sig fortfarande i den narkos som bara Swedbank kan erbjuda sina lågt ärade kunder. Ge mig en kvart, sa jag till morsan, sen kommer jag att explodera à la carte.
Nå, nu blev jag väl inte lika nukleär som min mamma men jag förstår henne. En av anledningarna till att man far till Amerikatt är hoppet om att slippa dessa timslånga köer på kontor eller i telefon. Köer som för det mesta bara består av en person - man själv - och som tycks vara obligatoriska för att få veta minsta skitsak.


Du har plats nummer ett i kön, hörs om fem timmar.

en vecka kvar av semestern..JAG VILL HA MEEEER!!!

..jag har gjort allt på min semesterlista. Jag har gått på muséer, åkt båt, återupplivat krukväxter och även latat mig ordentligt. Nu är det en vecka kvar innan jobbet börjar igen. Jag har haft en bra semester men jag vill ändå ha en månad till för det är härligare att vara ledig än att jobba. Så är det. Jag vet att det är att utmana ödet att säga så i dessa spar- och uppsägningstider - jag är grymt vidskeplig - men det är så jag känner det.
Förra veckan såg jag min chef här nere i Nynäshamn (!), han var på väg in i den matbutik som jag just hade tänkt att gå in i. Nu tänker jag inte säga mer för då utmanar jag verkligen ödet.


Det här fotot togs på min havsrunda. I förgrunden ser man tång, en vattenväxt som jag inte riktigt fattat vitsen med.

varning för rosa bimboinlägg

..det är inte så ofta jag bloggar om prylar jag köpt. Eller ja..det skall vara mina loppisfynd då. Femtusenbitarspussel för en tia. Fast nu menar jag tekniska prylar, sprillans nya. Sådana hittar man inte många av i Blommaland. Men häromdagen gjorde jag ett undantag och köpte prylarnas pryl: En liten högtalare till min mp3-spelare (i matchande färg, vilket är helt avgörande hahahha)! Åh Gud, när jag läser den meningen så mår jag bara illa, snacka om västvärldslyx. Nå, skit i det och låt oss vara glittrigt ytliga för ett par minuter.
Jag tycker att mp3-spelaren är en av världens bästa uppfinningar, jo jag tycker det. Innan jag skall somna älskar jag att lyssna på spökhistorier. Den lilla spelaren är perfekt, den rymmer massor av musik och litteratur och får lätt plats under kudden (en cd-spelare funkar inte, man får nackspärr).
Det finns dock ett problem som jag har stört mig länge på och det är hörsnäckorna. De är jättebra när man är ute och gör grejer, till exempel åker pendeltåg eller så. Men när man ligger ner, särskilt på sidan, ja då skaver de så infernaliskt i örat att man knappt står ut. Det förstör hela nöjet.
Någonstans i bakhuvudet visste jag att det finns högtalare till mp3-spelare. Jag googlade och hittade ett helt gäng olika modeller till varierande priser. Men naturligtvis fanns de antingen bara på nätet eller i bästa fall i Haninge centrum. *Suck*, beställa teknikprylar från internet (måndagsexemplaren skickas alltid till Blommaland) eller bryta semesterlättjan och åka försenade pendeltåg i flera timmar? Åh dessa svåra livsfrågor, kära läsare..
Jag stängde ner datorn och gav mig ut på en cykeltur längs havet. Efter havsturen åkte jag bort till Forum-gallerian och släntrade in på Dollar-$tore, skitbutiken av alla skitbutiker. Och där ligger den, det fanns en kvar: En rosa högtalare till min rosa mp3-spelare, för en hundring!

Känsliga läsare varnas, bilderna är starka och kräver att man lägger alla filosofiska funderingar åt sidan.






två hus

..på min väg ut till havsrundan brukar jag cykla förbi en pampig lyxvilla. Den ligger avsides på en klippa med en liten havsvik som tomt. Varje gång jag kör förbi tänker jag att den har något bekant över sig, det är något med arkitekturen. Och så slog det mig - den liknar mitt barndomshem på Hagalundsgatan i Jönköping!
Google är fantastiskt, jag hittade byggår på båda villorna. Mitt hem byggdes 1909 och villan ute vid havet byggdes 1906. Och kolla bilderna:



De två tornen (jo där finns ett till, på vänsterkanten) syns inte från framsidan. Tinnar och torn är inte helt ovanligt på sekelskiftesvillor.


Jag hade mitt rum på andra våningen ovanför burspråket. Bakom den högra fönstergluggen i taket är det ett badrum. Bakom den vänstra takfönstergluggen finns det en jättespännande Narnia-garderob.


Här är villan i Nynäshamn. Den är större än den i Jönköping men det är samma stil. Titta på burspråken och tittgluggsrummen i taket. Träschabraket i husets nedre vänstra hörn är en tillbyggnad, jag kan inte tänka mig att det såg ut så 1906. Även på mitt hus nere i Jönköping gjordes liknande projekt under åren. Det verkar som det här huset är till salu och på mäklarsidan finns det ett bildgalleri. Där ser man slingriga trätrappor, pigrum och stora salonger med kakelugnar. Precis som hemma i Jönköping fast i större skala då. Även priset är i större skala, nästan trettio miljoner! Det har jag INTE råd med, hahaha!

det är jobbigt att åldras

..ja, jag tycker det. Jag har svårt för de tunga ögonlocken, rynkorna och det stadigt ökande antalet gråa hårstrån.
Förr tyckte jag att kvinnor som vägrade säga sina födelsedatum var löjliga, jag tyckte att de borde acceptera faktum och åldras med värdighet. Nu har jag själv hamnat i den situationen att jag inte gärna berättar att jag är 44. Och begreppet värdighet, ja det skiter jag i så länge jag kan pruta bort tio år av min ålder och komma undan med det.
Problemet är att det blir allt svårare att ljuga framgångsrikt om att jag är född på åttiotalet istället för precis på gränsen mellan 60-tal och 70-tal. Mitt ansikte ser ut för vad det är - en kvinna som närmar sig medelåldern. Ibland känner jag mig riktigt nedstämd inför denna ostoppbara utveckling. Men jag har kommit på en bra medicin mot deppet: Selfien.
En selfie är en bild som man tar på sig själv. Man håller kameran på armlängs avstånd, flinar fånigt och trycker av ett foto. Extra poäng blir det ifall Eiffeltornet eller Stonehenge kan skymtas i bakgrunden. Selfien är inte nådig, den avslöjar allt. Visst kan man redigera och fixa till men det gör inte jag för då fyller den inte sin funktion som antidepressiv medicin. De spontana och oredigerade bilderna av mitt ansikte hjälper mig att hålla jämna steg med mig själv.

Här är några selfies tagna häromdagen:


Man skall inte ta en selfie medan man cyklar.
Typisk feg-selfie, varning för ålderskomplex här.
Helt okej bild.
Hej rynkor, hej hela skiten. Det är som det är.
Om bilden är suddig kan man dra bort tio år..hahha, nä'rå.
Och om man gör en konstig min och krymper bilden med tusen pixlar kan man dra bort tio år till.

Fotnot: Det här inlägget handlar om min känsla av verkligheten. Att överösa mig med uttalanden som "nej men du som är sååå söt" eller "du ser inte aaaallls gammal ut" gör mig bara irriterad. Min och din begreppsvärld är likt två skenor i en räls.

oss kriminella emellan

..jag stod i kassakön på ICA. Stämningen var vänlig och varm, sådär som den kan vara i semestertider när det ännu är långt till jobbet och hösten. Framför mig packade en kvinna upp sina varor ur korgen och lade dem på bandet. Eftersom det var ganska få och lätta grejer så höll hon i korgen istället för att ställa ner den på plattan i början av bandet. När hon skulle betala hängde kundkorgen fortfarande i hennes vänstra armveck. "Men oj, den här skall jag ju inte ha med mig hem" sade hon plötsligt och vände sig mot mig med en förtrolig nu-blev-det-galet-min. Jag tänkte på den stora röda ICA-korgen som står vid elementet i mitt kök. "Jomen de är jättebra, min mamma snodde en sån åt mig och jag har böcker i den", sade jag glatt. Den goda stämningen blev med ens krispig som en januarimorgon. Ingen ville se mig i ögonen, det var som om jag hade sagt något riktigt obscent. Jag betalade mina varor under tryckande tystnad och kunde inte komma därifrån fort nog.
På vägen hem funderade jag på mitt uttalande och hur det hade uppfattats. Uppenbarligen som att vi var ena rediga tattare som förmodligen stal busskurer också. Att stjäla ICA:s kundkorgar är värre än att nolltaxera.
Därför är det lite fulspännande att min mamma stal denna ärlighetens symbol åt mig. Galjonsfiguren för de medborgare som aldrig skulle komma på tanken att samla inköpen i en egen korg eller Gud förbjude - i en skrynklig tygkasse utdragen ur fickan på en puffig täckjacka. Vissa saker gör man bara inte.

Jag sneglar på min röda ICA-korg när jag skriver det här. Undrar när morsan snodde den åt mig, det måste ha varit över tio år sedan. Jag har verkligen haft nytta av den. Under mina studier fungerade den som portabelt arkivskåp och kursbibliotek. Efter min examen har den blivit "korgen med det som händer just nu". Det kan vara böcker som jag vill läsa eller något sömnadsprojekt som jag vill kunna flytta runt eller gömma från deadline-monstret. Men jag älskar inte korgen bara för att den är praktisk. Jag älskar den för att den får mig att känna mig rebellisk. Precis som min mamma.


Gnäll inte, ICA, ni har ju kvar den här.

mennn!!!

..jag är så himla trött på djurrättsaktivister. I mitt hus bor det ett gäng sådana. De är med i facebookgrupper som älskar vargar och delfiner och de tycker att alla jägare borde skjutas med sina egna gevär. Jo, ni som har läst min blogg ett tag vet att jag jagar, jag är alltså ett riktigt monster i mina grannars disnifierade ögon. Djurrättsaktivisterna i mitt hus är vegetarianer och lever på jordgubbar och sojamjöl. De verkar inte köpa några nya kläder utan har kvar garderoben från åttiotalet eftersom det var innan de fick upp ögonen för det hemska konsumtionssamhället. Man skall tydligen se ut som en levande lumphög när man ogillar oljeindustrin.
Det värsta med fundamentalister (ALLA sorters fundamentalister) är att de älskar att klanka på folk som inte delar deras åsikter. Man kan inte gå utanför dörren förrän de sticker sina pekpinnar i ögonen på en. Hur kan jag jaga små oskyldiga djur, hur kan jag såra djurens känslor genom att skjuta dem i deras eget hem? Jag kan inte förklara varför jag tycker det är roligt att skjuta fåglar, sorry men jag kan inte det. Och jag kan inte heller förklara varför jag ibland köper ekologiskt kaffe men alltid använder miljöovänlig propplösare i vasken. Jag är otroligt inkonsekvent i mina handlingar, förmodligen för att jag är dubbelmoralisk så det bara tjongar om det. Därför tycker djurrättsaktivisterna att det är jätteroligt att diskutera med mig närhelst man råkar mötas i trappen. Jehovas vittnen har sedan länge upptäckt hur givande det är att demontera Blommalands hemsnickrade filosofi.
Men om man skall klanka på andra bör man ha sopat rent framför sin egen dörr. Djurrättsaktivisternas dubbelmoral gör mig skitarg. Allvarligt, hur kan man kalla sig djurvän när man klämmer in tre stora hundar i en lägenhet på 25 kvadrat? Två av de tre stora hundarna är dessutom varghybrider och bara det är dubbelmoral så det bara skriker (eller ylar) om det. Och de där pannkakorna som ligger under jordgubbarna...vänta nu, fungerar sojamjölet verkligen både som ägg, mjölk och smör?
Fast jag säger aldrig något om det under de där diskussionerna. Jag låter dem sticka sina pekpinnar i ögonen på mig, det är lättast. Det skulle bli så jobbigt om jag stack min pekpinne i ögonen på dem.


Virkad smörgåstårta är väl okej?!

perspektiv och lyxproblem

..jag och mamma skypar. Fast det är inte längre skype, vi chattar med stum kamera. Det är okej, eller ja, det får lov att gå. Men under dagens session tyckte datorerna att även bild var onödigt. Mitt i allt blev det tomt i rutan och det enda tecknet på att morsan var där var att hennes skrivsymbol fortfarande rörde sig. Det är en pytteliten penna som hoppar, gör volter och beter sig allmänt galet. Jag höll på att bryta ihop - varför skall alla försöka dela på mig och morsan hela tiden?!
Jag och mamma är lika. Vi ser likadana ut, himlar på samma sätt med ögonen och ler i mjugg åt samma saker. Det tog många år för mig att inse det och förr i tiden var jag alltid arg på min mamma för än det ena och än det andra. Ibland ledde bråken till årslånga radiotystnader. Ja, vad tror ni händer när man försöker få sista ordet i ett gräl med sig själv?
Nu är jag och morsan ett effektivt team. Vi jobbar skitbra ihop. Morsan smörjer och mutar det österrikiska papperssystemet och jag våldgästar Nynäshamns kommunhus och kräver möten med valfri myndighetsperson. Det har nämligen blivit lite förändringar i familjen och det måste jag och morsan fixa.
Så för att knyta ihop säcken (med rubriken som snöre) så tycker jag det är urjobbigt när datorerna krånglar. Det kan ju ses som ett lyxproblem när man läser om bomber över Gaza och annat allvarligt. Man borde känna sig fånig som knorrar över datorer när en del inte ens har dricksvatten. Men sådan är människans natur, jag tror att vi får tunnelseende var vi än befinner oss. Jag och morsan har så mycket att ta igen, det känns faktiskt så och det är min verklighet.


Googles lilla fotbollsmyra är bara tillgänglig för utvalda delar av jordens befolkning.

högsommar

..det är strax mitten av juli och Nynäshamn är kokhett och fullt av turister. Blommaland målar tånaglarna gröna och lyssnar på mordgåtor. Det känns som jag gör det varje sommar. Jag tror det får bli en tradition.


"sista finliret"

..det var ju bara lite dörrar och lister kvar men det tog en full arbetsdag till, herreGud! Men nu är det iallafall klart. Jag är jättenöjd med resultatet och med min insats. Blommaland har inte varit lat på hela två dagar, det ni!

Före och efter:

Blommaland målar

..på skjutbanan håller banchefen på att byta ut de gamla bodarna mot nya. Det är mycket som skall göras och man behöver vara flera om jobbet. Tyvärr är vår banchef mycket ovillig till att ta emot hjälp. Han vill göra allt själv, förmodligen för att de flesta som hjälper till frivilligt är ena riktiga klåpare. Jag är ingen klåpare så därför tvingade jag honom att ta emot min hjälp - jag tänkte måla insidan av huvudboden och därmed basta.
Jag tog elcykeln ut till skjutbanan i morse, iförd mina supersnygga snickar/målarbrallor och tillhörande målarT-shirt. Och så satte jag igång. Jag kroknade redan efter en timme och tänkte att fy fasen, det här orkar jag inte göra klart på en dag. Jag ringde upp banchefen och sa att jag behövde några dagar till. Det var helt okej sa han med ett tonfall som antydde "vad var det jag sa, att måla tar tid". Då brann det i huvudet på mig och jag målade klart hela skiten på en gång. Fjantiga klyschor går fetbort i Blommaland.

Men om någon av läsarna vill ha hjälp med att måla/städa/plantera blommor så kan ni glömma det, Blommaland erbjuder bara gratishjälp åt skjutbanan och sin mamma.
Jag tänker göra en deal med morsan. Häromdagen sms:ade hon att hon hade pillat isär sin dator och dragit ut fläkten ur den. Det hade visst följt med några IC-kretsar också.. Vad i h-?! Morsan skrev att datorn nu hade fått vad den tålde och att den går bättre än någonsin. Om jag målar åt mamma så kanske hon kan få min dator att sluta larva sig med ljudbortfall och andra olater. Om mamma inte vill gå med på detta tänker jag måla om datorn (jag vet inte hur det ologiska villkoret dök upp i min skalle...det måste vara terpentinångorna).

Här är lite bilder från dagens kludd:


Insidan av den här är det.

Trä är snyggt naturellt men det skiter vi för här skall målas..

..och hör sen!

Så här prydligt såg det inte ut efter några timmar.

Så här glad såg jag inte ut efter några timmar.

Den här rosa färgen är söt, hahah, undrar vad banchefen skulle säga om jag målat boden chockrosa!

jahaja

..igår fick jag ett brev från begravningsbyrån. De skrev att min granne hade dött och att hon hade nämnt mig som vän i sin anhöriglista. Nu ville en dotter som bor i utlandet ha kontakt med mig för att få veta lite om sin mamma.
Så då var det alltså sant det där med den dubbla dödsdomen. Jag har inte dåligt samvete för att jag inte trodde henne, hade det hänt en gång till hade jag reagerat likadant. Tio års ältande om förmodade diagnoser står mig fortfarande upp i halsen.
Om jag tänker höra av mig till dottern? Ja, absolut - om jag får låna begravningsbyråns telefon kan jag gärna spendera en timmes utlandstaxa till att förklara att begreppet vänskap definieras av ömsesidighet. Att hennes mamma aldrig nämnde ett skit om sin dotter är väl däremot rätt onödigt att gnugga in. Jag misstänker att det ligger någon slags familjetragedi gömd i allt detta.
Jag undrar vem som kommer att flytta in i hennes lägenhet..hoppas vid Gud att det blir någon som också jobbar natt i vården. Det vore inte så dumt, då har man iallafall gemensamt att man inte orkar prata sjukdomar när man ses i porten.


Blommaland har semester och det måste Blommaland påminna sig själv om varje dag.

Cosmonova

..igår åkte jag in till stan igen, nu för att gå på Cosmonova. Det är en kupolbio inne i Naturhistoriska muséet. Salongen har en sådan där wrap around-duk som får besökaren att känna sig innesluten i filmen.
Jag har varit på Cosmonova en gång förut och då tyckte jag att det var det häftigaste jag någonsin hade varit med om. Den gången såg jag en film om rymden. Det var otroligt spännande eftersom den kupolformade bioduken passade perfekt för en resa i universum.
Den här gången handlade filmen om korallreven i Västpapua. Man fick dyka ner i havet och simma runt bland färgglada fiskar och sjöhästar. Vid ett tillfälle höll jag på att bli uppäten av en valhaj. Det var inget vidare, jag blev illamående av chocken.
Men på det stora hela var det en bra film och ur naturvårdssynpunkt är den en tankeställare - vi måste vara rädda om planeten genast för den är riktigt illa tilltygad av vårt hänsynslösa beteende.


Man kan bli uppäten. Det är nog därför det står på biljetten att man inte får pengarna tillbaka.

även om man har semester så måste man göra tråkiga saker

..japp, så är det. Jag har en del måsten som jag helst vill ha gjorda, måsten som jag inte vill skall följa med mig till hösten. Ett av dem är att göra en helrenovering av mina krukväxter. Varför har jag dröjt med det? Jo för att de är så himla många. De är dammiga, genomtorra och understimulerade. Märkligt nog ser de levande ut och en del av dem blommar till och med lite då och då. Det skulle aldrig jag göra om jag levde med en sån som mig. Naturligtvis har jag skitdåligt samvete för detta och tänker därför offra lite av mina hängmattedagar åt att göra mina växter glada. Idag var det de här tjommarna som fick ett ansiktslyft:


semesteräventyr

..som jag brukar säga inför varenda lediga sommar: Den här gången skall jag verkligen göra roliga grejer och inte bara sitta hemma. Men i år har jag faktiskt skärpt till mig och skrivit en liten lista på vad jag skulle vilja uppleva (meh, vilket pretentiöst ord) under min ledighet.
Att åka båt står alltid högt upp på sådana önskelistor. Så igår åkte jag in till city och hoppade på en sightseeingfärja ut i skärgården. Att denna hela två timmar långa färd bara skulle kosta 150 spänn verkade för bra för att vara sant. Och det var det - för bra för att vara sant alltså. För bara ett par minuter efter jag hade satt mig i lugn och ro på akterdäcket så började en guide att vråla ut upplysningar i ett högtalarsystem som nådde praktiskt taget hela båten. Men FanFanBelsebub, kan nån slänga falsettkärringen i sjön! Skulle det vara såhär under hela resan tänkte jag allvarligt hoppa i och SIMMA hem från Skurusundet. Jag gjorde det enda rimliga, jag letade upp den plats där högtalarna dånade minst. Det visade sig vara mitt i ett dieselmoln från båtens skorsten men man fick väl tvätta håret när man kom hem tänkte jag.
Det blev en lyckad tur trots allt. Vädret var kanonfint och jag fick en hel del fina bilder, här är några av dem:














mammografi

..huvaligen, idag var jag inne i stan för att göra bröströntgen. Jag tror att det är vartannat år men det känns oftare. Fast jag skall inte klaga, det är ju himla bra att de kollar faktiskt. Ibland tänker jag att man kanske kommer undan elaka knölar ifall man har små bröst. Så är det inte, cellförändringar behöver inte mycket plats alls skall ni veta.
Däremot är det inte helt lätt att klämma in en minimal byst i en röntgenmaskin. Jag försökte verkligen följa röntgenpersonalens alltmer irriterade uppmaningar att ställa mig närmare maskinen. Men vad skall man göra när det inte finns mer tutte att tillgå? Ta lite från ryggen och magen, skämtade jag. Det skulle jag inte ha sagt - de tog mig på orden och tillsammans drog de så kraftfullt i min hud att jag förmodligen har fått bristningar i ljumskarna och längs skulderbladen. HerreGud, vad f-N!
Nå, de fick sina bilder till slut, efter några omtagningar. Nu känner jag mig lite mörbultad men som sagt, man skall inte klaga. Det är betryggande att de inte ger sig förrän de har fått bra bilder.



Ingen skulle komma på tanken att fråga om den var min.

semester!!

...yes, nu är jag ledig i hela fem veckor, himla skönt. För att fira detta skruvade jag isär vattenrören under min diskbänk. Vartför gjorde jag det? Jo för att jag bara måste göra något åt min diskhos äckliga rapande när alla sju våningarna ovanför mig kvällsdiskar. Jag vet inte om jag har lyckats lösa problemet men att skruva ihop och isär ologiskt vinklade plaströr är en märklig syssla. Jag säger det inte, jag säger det abslout INTE, men ibland skulle det vara helt okej med en ... i hushållet.


Ibland blir jag sittande och bara stirrar rakt ut i luften.

Blommalands 5000-bitarspussel är färdigräknat

..det blev 5040 bitar. Det började stickas i armhålorna när jag insåg att det var en näve bitar kvar i kartongen efter de sista tre hundra-högarna. Om antalet överblivna bitar skulle vara ojämnt så skulle det innebära att det saknades en bit, eller tre. Att räkna om allting behövdes inte eftersom mitt räknesystem är fullständigt idiotsäkert: En visuell strategi som jag kallar för dubbelduttande. Jag skall inte förklara vad det innebär men det är helt perfekt för räknande av stora mängder med smådelar.
Nå, den sista näven innehöll exakt fyrtio bitar. Jag mindes att någon en gång berättade för mig att det som står på kartongen inte alltid stämmer. Kunde man googla på detta? Jodå, det kunde man och det visade sig att många stora pussel faktiskt har fler bitar än vad som anges på lådan. Detta beror på att måtten inte skulle stämma ifall det var exempelvis exakt 2000 eller 5000 eller 32 000 bitar. Jag andades lättat ut och sms:ade mamma, det är ju tänkt att vi skall lägga det här pusslet tillsammans. Morsan ställde sig en aning tveksam till de extra bitarna men köpte till slut min förklaring. Sedan undrade hon vad det är för motiv. Eh..det hade jag glömt att berätta.
För att inte förstöra överraskningsmomentet när mamma får se kartongen så har jag valt att länka till motivet. Morsan, ifall du vill vänta med att se motivet så klicka INTE på länken, men om du vill kolla så finns det här.


5040 bitar går snabbt att räkna med dubbeldutt-metoden.

midsommarbabbel

..vad gör ni kära läsare därute i stugorna? Sitter ni och grillar billiga prinskorvar från Lidl eller dansar runt skeva midsommarstänger?
Själv känner jag mig ganska nöjd. Okej, det är väl inte den mest optimala midsommarhelgen i kvinnominne men jag har det ändå rätt bra. En sak som gör mig väldigt glad är mitt otroligt välputsade badkar. Ni förstår, häromveckan var det kran-kontroll i huset. Ett gäng hantverkare skulle in i alla lägenheter och kolla att inget rann eller droppade. Jag hatar att ha främmande människor i lägenheten, allvarligt, bara tanken på det gör mig illa till mods.
Inför hantverkarnas besök gjorde jag en massiv superstorstädning av badrummet. Jag hade köpt ett rengöringsmedel som var ungefär lika miljövänligt som något man tvättar båtmotorer med. Och jäklaranamma, badkaret blev så blankt att jag nästan slog ihjäl mig när jag skulle duscha senare på kvällen!
Det fina med det hela är att jag efter min megastädning har fortsatt att hålla mitt badrum i kanonskick. Det är mycket lättare att underhållsstäda lite då och då efter en storstädning i renoveringsklass. Himla smart.
Och sen är det min symaskin. Kommer ni ihåg att jag pratade om att lämna in min gamla trotjänare på tusenmilaservice? Jodå, jag lämnade in den, åkte faktiskt ända till Västerhaninge med maskinen i en stor kasse. Tygaffären i VH visade sig nämligen ha den billigaste verkstaden.
Jag vet inte om det finns en slags undergroundmaffia i symaskinsvärlden men jag tror det. De olika priserna, inlämningsdatum omväxlande udda och jämna veckor..och det faktum att jag fick tillbaka en helt annan maskin än den jag lämnat in. Jo det såg ut som min maskin. Men det var bara skalet av den. De hade bytt ut hela innanmätet mot en sprillans ny motor. Och det låg en bonus-trådspole i spolkapseln. Det var inte min, jag hade plundrat maskinen på så många lösa delar som möjligt innan jag lämnade in den; man vill ju inte få något tjyvat av långfingrade verkstadstomtar. Nu skäms jag såklart, en gratis trådspole och ett helt nytt innanmäte. Kanske står jag i skuld till symaskinssyndikatet. Jag menar..någon annan har ju fått min gamla trötta motor, och blivit av med en spole.


Glad midsommar. Eller inte.

men hur sant var det egentligen..?

..jag funderar på det där med min granne och hennes dubbla dödsdom - lungcancer och levercancer. Alltså, det är inte första gången hon öppnar sin dörr och berättar att hon har en allvarlig sjukdom. Den senaste grejen var en förmodad hjärntumör och innan dess var det KOL. Det har varit annat också, dock inte så allvarliga saker men ändå.
Detta får mig att undra. Drog hon till med det värsta hon kunde komma på bara för att jag sa att jag inte orkade lyssna? Jag har alltid lyssnat på henne, stöttat och tröstat efter bästa förmåga. Det har aldrig hänt under de drygt tio åren som jag har bott här att jag har uttryckt brist på ork, bara brist på tid. Bristen på tid brukar hon strunta i. Hon börjar prata ändå medan jag stressat försöker hitta rätt nyckel att låsa gallergrind och ytterdörr med. Och snäll (läs DUM) som jag är brukar jag säga något tröstande, trots att jag bara hoppar av önskan att få vara ifred när jag ritualrycker tre gånger i handtaget för att kolla om jag verkligen har låst.
Det som också får mig att undra över sanningshalten i detta är att hon påstår sig ha legat en vecka på SöS (Södersjukhuset) men trots det inte kan berätta någonting om sjukdomsbilden eller eventuell behandling. För när jag började fråga lite mer ingående om hennes tillstånd så svarade hon "jag vet inte" på varenda fråga. Har den svenska vården blivit så tafflig att man inte får någon vårdplan ens vid så allvarliga sjukdomar som lungcancer och levercancer? En vecka på Södersjukhuset men inte ett enda vettigt samtal med en läkare?
Eller handlar detta kanske om någonting helt annat, är det i själva verket bara ett sätt för en ensam människa att få uppmärksamhet? Vad det än är så är det för sorgligt. Om hon är cancersjuk så är det tragiskt. Och om hon bara påstår det för att "straffa" sin egocentrerade granne så är det också tragiskt.

tågstrejk?

..tänk att det skall krånglas på alla håll. Blommaland har två nattpass kvar innan semestern, och vad händer - jo, pendeltågen riskerar att ställas in från midsommarafton och framåt. Bra där. Jag kommer till jobbet men inte hem igen. Kommer de att sätta in bussar istället, eller måste jag cykla hem? Lagom kul när man jobbat natt att cykla tre mil med stark morgonsol i ögonen. Ja, det är tre mil. Fast med elcykeln kanske det funkar..hmm..?
Nu tycker ni säkert att jag har blivit väldigt självisk på senaste tiden. Det tycker jag också. Och vet ni, det känns så naturligt att blunda för alla orättvisor nu. Jag kan inte bry mig, det är helt omöjligt. Ögon och öron bara stänger av, ett relä inne i själen har fastnat i FRÅN-läget. Jag skiter fullständigt i vad tågkonflikten handlar om. Det enda jag vill är att kunna ta mig till jobbet eller till skjutbanan eller vart f.. som helst utan problem. Jag vill åka pendeltåg, inte buss eller båt eller ens helikopter.


..eller jo, kanske helikopter.

jag vill/orkar inte vara mental soptunna åt hela världen, sorry men faktiskt

..igår kväll kom jag hem ganska sent, jag hade varit ute på havsrundan med elcykeln. När jag bar in cykeln i lägenheten (ja, inte fasen törs jag ha den i cykelkällaren för då blir den stulen) hörde jag grannens dörr öppnas. Det var grannen som brukar berätta om sina sjukdomar för mig. Jag kände bara åh nej, jag pallar inte nu, det går bara inte. Så när hon sa mitt namn på det där "nu-ska-jag-tömma-min-ångest-över-dig"-viset så klippte jag av henne mitt i meningen. Jag sa strängt "du, inte nu, jag är för trött, vi får ta det en annan gång". Hon bara stirrade på mig, jag har aldrig sagt så till henne förut. Jag har sagt att jag har haft bråttom eftersom jag varit på väg till tåget - vilket har varit sant - men aldrig att jag inte orkar, det var nytt för henne. Hon fortsatte stirra på mig och jag började dra igen dörren. Då öppnade hon munnen och sa "Maria, jag har lungcancer och levercancer, jag har varit på sjukhuset en vecka".
Vet ni, ärligt talat, jag orkar inte ta till mig detta. Jag orkar inte trösta och stötta. Det kan hända att jag är en hjärtlös människa som säger och känner så, men det är den hårda sanningen. Min bägare är proppfull av både mitt eget och andras ackumulerade elände. Att säga så är att utmana ödet; när man deklarerar att the bottom is nådd så brukar det komma lite till. Men det är så jag känner det. The bottom is faktiskt nådd.
Blommaland vill ha en liten skön räkmacka att glida på. Det är lättare att ta hand om den entropi som drabbat de egna leden om man har en skaldjursförsedd majonnäsruta under rumpan. Själviskt och okänsligt, ja okej då, men grannens dubbla dödsdom...nej, det är bara omöjligt att ta hand om.

jag blir besviken på mig själv..

..när jag lovar saker och sedan kommer på att jag tagit mig vatten över huvudet. Varför gör man så! Det är ohemult att dra sig ur grejer man skrivit upp sig på. Nå, jag kanske kan gottgöra den här speciella personen genom att fixa några fina överraskningar under sommaren.
Faktum är att jag har köpt ett stort pussel som jag tänkte att vi kunde lägga tillsammans. Jag fyndade på en av mina favoritloppisar, ett 5000-bitars Ravensburger för tio spänn! Måste bara kolla att alla bitarna är med, haha, jag får skylla mig själv som köpte en bruten förpackning. Annars köper jag bara sprillans nya pussel på loppisar - jodå, sådana kommer in hela tiden. Men den här gången kunde jag inte låta bli, GudGudAmen, tio spänn för ett pussel som kan mätas i kvadratmeter! Jag har kontrollräknat 2200 bitar och än saknas det inga.
Om det skulle saknas bitar så har jag andra fina Ravensburger-pussel i helt nytt skick. Fast de är bara på 1500 eller 2000 bitar. Att lägga ett pussel som skulle täcka ett badrumsgolv vore verkligen en utmaning.


Blommalands städskrubb är mycket speciell, på fredagskvällar blir den en exklusiv nightclub.

en väldigt blomländsk bil

..den är tyvärr inte min men man kan ju njuta ändå: