men åh klantmaja!

..visste ni att man kan bränna vid saker i en mikrovågsugn? Jodå, det går alldeles utmärkt. Jag gjorde det på jobbet i natt. Det blev en våldsam rökutveckling och jag var rädd att detektorn som satt i köket skulle kalla dit brandkåren.
Det hade ju varit snyggt om samma gäng som stod i min trapp i fredags nu hade brutit sig in på mitt jobb.


Så såg inte min smörgås ut. Det var mer svart..över hela mackan.

vad typiskt

..igår kväll hörde jag ett skumt ljud ute i trappen. Det lät som någon höll på att gräva ett hål i min yttervägg med en liten dessertsked. Naturligtvis var jag ju tvungen att kolla så jag öppnade min dörr och tittade ut.
Utanför dörren stod åtta skitsnygga brandmän. Jag bara gapade. De gapade också, förmodligen för att jag såg ut som Kermit the frog med randiga tights och en stor grön fluffig dunjacka (jag frös om axlarna, OCH?!).
Brandmännen påstod att de var tvungna att kolla den lilla brandluckan som satt på väggen. Va', sa jag skeptiskt, halv sju på kvällen?! "Japp" sade männen unisont och lade sedan till att deras chef hade sagt åt dem att göra det. Det kändes inte som de talade sanning.
Allvarligt, åtta karlar som står och petar på en lucka av A4-format en fredagkväll? Men jag sade ingenting, stängde bara dörren tyst och låtsades som om såna här saker händer för jämnan i Blommaland.

Och nu till någonting helt annat. Jag skall lära er hur man gör en bra och hållbar budget:
  1. Samla ihop alla pengar i hushållet, dvs töm kakburkar, familjemedlemmarnas plånböcker osv osv.
  2. Häll ut alltihop på köksbordet.
  3. Öppna din handväska och håll gapet mot bordskanten.
  4. Fös ner alla pengarna i väskan.
  5. Spring mot hallen och ta på dig ytterkläderna innan någon hinner reagera.
  6. Ta en taxi in till stan och shoppa loss utav bara f*n.


Shoppa shoppa shoppaaaa !!!

i kväll skulle jag..

..ha varit på skjutklubbens årsmöte. Jag hade planerat när jag skulle åka, laddat elcykelns batteri och räknat ut vilka kläder som skulle vara varmast för en kylig cykeltur. Men när regnet började trumma mot fönsterrutorna bestämde jag mig för att stanna hemma.
Jag känner mig lite skamsen eftersom man borde gå på årsmötena för att visa att man bryr sig om klubbens väl och ve. Men just nu ser Haninge ut så här plus att det är helt kolmörkt på vägen mellan skjutbanan och Västerhaninge pendeltågsstation:




"Ibland vill man mer än man egentligen har lust till" lyder dagens ordspråk i ett Blommaland där anden är villig men köttet är svagt.

jättetågstrul

..något har hänt med pendeltågstrafiken. Under två dagar har SL gått igenom hela provkartan på grejer som kan gå snett. Och mitt i allt kaos så viskas det om höjda biljettpriser.
Men Blommaland tar det med ro. När man väntar på ett superförsenat tåg hinner man prata med roliga människor och knyta en och annan bekantskap. Det trodde ni inte om mig (hahha, inte jag heller)!
Och sedan är det så att man måste sätta saker och ting i perspektiv. När jag kom hem var det ju tänkt att jag skulle sova efter nattpasset men jag råkade lyssna på nyheterna. En enorm flygkrasch hade inträffat medan jag i lugn och ro släntrade hem till min ytterdörr. Men fy vad otäckt.
Jag är hysteriskt flygrädd och åker aldrig till platser som inte kan nås med markbundna transportmedel. När jag hörde om flygkraschen tänkte jag att mitt SL-kort är värt varenda krona och att det är skit samma att tågen är försenade ibland. Huvudsaken är att jag slipper sitta i ett störtdykande flygplan, amen på det!



Ja tack, gärna för mig.

pappa gillar kexaktiga kakor..

..så jag hade med mig tre paket till dagens besök. Vilken himla tur, sade pappa lyckligt, maten var katastrofal idag. På väg till hans rum hade jag passerat matsalen och sett en helt renskrapad tallrik vid hans plats. Hahah, vad skall man säga. Farsan är en dålig referens just nu men skit i det för jag är glad att han äter ordentligt.
Pappa verkar trivas på Rosengården och det är skönt. Fast de där kärringarna som kommer in på hans rum på nätterna är i och för sig inget vidare, anförtrodde han mig häromveckan. Men pappa, sade jag, det är nattpersonalen och det är meningen att de skall göra tillsyner på nätterna. Och sedan förklarade jag att det är just ett sådant jobb som jag har och att såna kärringar behövs. Jaså mhm, mumlade farsan tankfullt.
Stackars pappa, när ens minne är borta så gungar tillvaron konstant. Det är ny info hela tiden. Men han minns mig iallafall, eller ja, den jag var förr. För det var väldigt vad lång jag hade blivit sen vi sågs sist.



Nödproviant när lunchen är förfärlig.

*suck* upphöjt till hundra gånger tusen

..kommer ni ihåg när mitt avlopp i badrummet stank som Cloaca Maxima i det antika Rom? Jag fick det fixat av husets fastighetsskötare. Den här fastighetsskötaren skrev jag inte så mycket om då men nu måste jag ägna ett litet raseriutbrott åt vad som hände igår.
Jo, jag skulle gå ut med soporna när jag stötte ihop med fastighetsskötaren ute på gården. Han hälsade mig som om jag var hans sedan länge försvunna flickvän. What the fudge, bara en sån sak liksom. Och sedan började en lång föreläsning om att jag borde göra det och det och det; byta till en större lägenhet, skaffa TV, börja jobba heltid för att ha råd med den nya lägenheten, slappa i soffan mera, inte träna så mycket, inte vara på skjutbanan så ofta, röra på mig mindre osv osv i all oändlighet. I princip skulle det inte bli ett skit kvar av original-Maria ifall jag följde de här råden.
Alltså...vad i h-e?! Varför råkar jag ALLTID ut för folks "goda råd" om hur jag borde leva mitt liv? Är det något fel på det livet jag lever nu, har jag klagat på hur jag har det eller vad är problemet?! Det som stör mig är inte bara tipsen som jag INTE har bett om utan att personerna som ger de här råden är förslappade fetknoppar som inte ens har gått ut gymnasiet eftersom de var för dumma/lata för att ens söka in på fritids.
Ja, ursäkta att jag låter som en arrogant elitist men så prackar jag heller aldrig på andra människor råd och tips som de inte har bett om.





Nu tänker jag faktiskt be om tips och råd på hur man bäst sågar sådana här idioter jäms med fotknölarna. ALLA råd är välkomna!

lite läskigt på skjutbanan

..vi hade skjutit en serie (tjugofem skott) när det dök upp ännu en skyttekompis. Det är inte ovanligt att folk gör så och finns det hjärterum så finns det stjärterum.
Den nyanlände skytten är av den sävliga sorten, att det tog en kvart för honom att ladda bössan var inget märkvärdigt. Men när jag tittade lite extra på honom tyckte jag att han lutade åt sidan. Efter vi hade skjutit klart råkade han snubbla och blev sittande i en slänt. Vi hjälpte honom upp men benen bar inte riktigt och han verkade inte vara sig själv. Jag tyckte dessutom att ena ansiktshalvan hängde lite grand. Hade han fått en stroke? Det hela verkade mysko och jag föreslog att vi skulle köra honom till akuten.
På vägen till Handens närakut undrade jag för mig själv ifall jag hade överdrivit. Tänk om det var jag som var yrkesskadad och inbillade mig TIA-attacker och stroke hos var och varannan människa över sextiofem. Men på akuten blev det liv i luckan när jag beskrev vad som hade hänt. De körde honom i ilfart till Södersjukhuset för en röntgen.
Allt gick verkligen fort - mellan att han ramlade på skjutbanan och att de stuvade in honom i ambulansen hann det inte gå mer än en timme. Helt otroligt, om det skall gnällas på den svenska sjukvården så tänker iallafall jag hålla tyst.
Lite om stroke.
Lite om TIA-attacker.

Blommaland tipsar

..om en dokumentär som många känner igen sig i. Been there, done that, got the T-shirt. Japp, Blommaland har också varit där, fast det var länge sedan nu. Men jag minns fortfarande hur ont det gjorde och hur fångad man blir av hjärtesorg.


http://www.ur.se/Produkter/187199-Krossat-hjarta-i-New-York
Klicka på bilden för att komma till filmen.


FOTNOT: Lite ironiskt att jag tipsar om en dokumentär som jag borde betala TV-licens för. Fast internet är inte en TV-apparat. Om de vill ha betalt får de göra som hundratals andra nätbaserade TV-kanaler i världen redan gör: Koda skiten och sluta gnäll.

söndagskvällsbabbel

..gissa vem som just knackade på min dörr, jo TV-pejlarna. De har varit här förut, exakt samma byfåne. Den gången var jag trevlig. Inte idag.
Jag frågade spydigt ifall mitt namn stod på listan över de som inte har TV. Ja, det är ju därför jag frågar, svarade kontrollanten förnumstigt. Nej, sade jag, det är för att jag INTE HAR NÅGON TV som jag står på listan.
Han kunde inte fatta att Blommaland är en TV-fri zon utan utbrast chockat "va, har du ingen teve??".
Då brast det. Jag skrek så högt att gubbens keps lättade ett par centimeter:  JAG KÄNNER IGEN DITT ANSIKTE, DU HAR VARIT HÄR FÖRUT OCH DEN GÅNGEN HADE JAG INTE HELLER NÅGON TV OCH INGET HAR FÖRÄNDRATS SEDAN DESS! KOM INTE HIT OCH STÖR MIG IGEN!

Som om jag skulle ljuga om en sådan sak, hahhaha, jag älskar att inte ha TV och jag älskar att snoppa av folk som inte kan få in detta i sin begreppsvärld. Ja, ursäkta att jag är så människofientlig men så är det idag, suck it up.
Jag tror han blev lite chockad för han bad mig nervöst att inte vara så arg. Han menade att han ju inte kunde komma ihåg alla människor han pratat med. Gissa hur mycket jag bryr mig om det argumentet! Nå, nu lär han iallafall minnas mig.


Detta kanske har med texten att göra.


när jag besöker pappa..

..säger han alltid att jag är så söt. Det spelar ingen roll att näsan och ögonen är röda av blåst och kyla och att håret är alldeles platt av mössan.
Jag funderade över detta och kom fram till att när pappa ser mig så gör han det genom hjärtat. För honom är jag fortfarande den busiga lilla flickan med ponnylugg och skrattgropar. Han har rätt på sätt och vis för jag har aldrig vuxit ifrån mitt inre barn. Saken är väl den att jag inte längre ser henne när jag tittar i spegeln. Men för pappa är det solklart, här kommer lilltjejen och hälsar på, det kan väl alla se. Det är ganska rart och en skön tankeställare i ett samhälle som bara tycks se människors yta.


1976 och 2014.

men åååhhhh!!

..det handlar om barnfrågan igen. Två gånger på en ganska kort tid har jag fått höra "jamen än är det inte för sent" angående min barnlöshet. Båda gångerna var det från kvinnor.
Men allvarligt, jag är fyrtiofem år och singel sedan snart femton år. Hade de tänkt att jag skulle ge mig ut och ragga upp ett lämpligt pappa-material och sedan starta en familj snabbt som attan innan jag går in i klimakteriet?
Efter jag fyllde fyrtio såg jag fram emot att aldrig mer behöva kommentera min användning av min livmoder. Jag trodde att jag äntligen skulle få slippa tjatet om hur underbart moderskapet är och försäkringarna om att jag ju skulle bli en sådan bra mamma. Just en snygg morsa som får gåshud av gravidmagar.
De negativa attityderna gentemot frivillig barnlöshet har huvudsakligen kommit från andra kvinnor. Jag tycker detta är märkligt. Vad är det som är så stötande med att inte vilja ha barn?

Snälla Gud, säg inte att jag nu har fem år av "än är det inte för sent" framför mig! JAG KOMMER ATT SLÅ NER NÅGON!


Jag kan tänka mig att använda olika sorters fordon för att visa vad jag menar.

det känns lite dött..

..är det någon här och läser? Jag antar att jag är dålig på att tolka tittarsiffrorna i bloggens maskinrum men det känns ändå som om jag har typ tre läsare. Fast det är klart, ifall man inte simmar runt och kommenterar på andra bloggar så blir man snabbt rätt osynlig.
Nåväl, skit i det för idag var jag på skjutbanan för att kolla vad som gick snett på markmålen under söndagens jaktstig. Jag radade upp ett gäng lerduvor i en sandig slänt och tittade var hagelsvärmen hamnade. Jag hade fina träffar på alla duvorna (dvs de försvann i ett rökmoln, muaahhahaa) vilket innebär att jag helt enkelt var för långsam på de rörliga målen. Lite bättre framförhållning och lite mer jäklaranamma borde göra susen. Fast det är inget nytt i och för sig, de flesta bommarna handlar om att man ligger efter.
Och är det inte så med mycket här i livet - en hel del skulle kunna fixas med bättre framförhållning och ett "nä nu j*vlar".
Åh Gud vad jag är klok. Eller inte...jag är nog inte riktigt klok förresten.


Bilden har inte ett dugg med texten att göra.

plåtj*vlar

..det gick uselt på tävlingen idag. Jag började med två bommar, hämtade upp mig lite på station två men sköt åter dåligt på station tre. På väg mot den fjärde stationen gjorde jag det förbjudna: Jag deserterade.
Istället för att följa den snitslade banan gick jag en omväg och dök upp vid sportingen. Där var Gösta och gänget och utan att nämna ett ord om tävlingen slog jag mig ner och drack kaffe som om inget hade hänt. Jag rökte till och med en cigarill som en riktig Quisling. Och när ingen såg så eldade jag upp min anmälningslapp (som man även tar med sig som protokoll mellan stationerna, så att ALLA funktionärer kan se hur skitdåligt det går).

Ja, det här var väl inget att vara stolt över men jag säger som morsan: "Det blir så ibland". Och det är förresten en riktigt bra sentens som kan användas i många situationer både som svar och som tröst.


Varmt och gott för pinsamma siffror.

FOTNOT: Nej, Blommaland har inte börjat röka, det vara bara några munbloss och detta sker ungefär vart fjärde år.

usch, jag är nervös..

..för morgondagens jaktstigstävling (nej säg inte "lycka till" för det betyder otur) men jag tänker inte fega ur och stanna hemma fast jag har alla symptom som listas i Bonniers Stora Läkarlexikon. Jag skall trotsa lunginflammationen, matförgiftningen och den svåra reumatiska hältan. Jäklar anamma!

*urb*
































vilken lättnad..

..Blommaland får fortsätta att publicera barnförbjudet innehåll. Det var en himla tur för annars hade nog den här bloggen inte överlevt.


Till helgen är det förresten dags för den årliga jaktstigen på skjutbanan. De har snitslat en runda i skogen med ett antal stationer där man skall skjuta på plåtdjur. Plåtdjuren går på små linbanor och varje figur har en vit lapp på sig. Funktionärerna räknar antalet hagel som man har fått in i lappen och sedan summeras alla stationernas resultat och blir ens slutliga poäng i tävlingen.
Jag är nervös. Det hjälper inte att varje hagelpatron innehåller ca tre hundra hagel. De förbannade plåtdjuren lyckas alltid smita iväg med pinsamt få hål i sin lapp. Att funktionärerna dessutom brukar skrika ut resultatet så att alla hör gör ju inte saken bättre.

Men jag skall försöka att ta det hela som en mysig dag ute i skogen tillsammans med en massa trevliga människor.
För det är ju det som är hela grejen egentligen - att ha det mysigt. Vädret skall visst bli fint också, en massa plusgrader.

Kanske blir plåtdjuren extra långsamma när det är varmt.

Det är på söndag som jag tänker skjuta. Ja, de skjuter även på lördag men då är det
för klubbens egna medlemmar och där går gränsen, det pallar jag absolut inte.
Nä, den öppna jaktstigen på söndag känns liksom lite mer avspänd.
Fast man försvarar ju i och för sig klubben gentemot alla besökare..åh Gud..

men vilken usel idé!

..några forskare i USA tycker att mänskligheten skall intensifiera försöken att få kontakt med utomjordingar. De tycker att vi skall locka dem med ett kostnadsfritt internetabonnemang. Hur smart är det - bli min kompis och du skall få gratis Com Hem i resten av ditt liv. Fasen, finns det något snabbare sätt att skaffa sig fiender på? Nä, knappast.
Alltså, allvarligt, tänk att vuxna människor med x antal tusen högskolepoäng kläcker sådana här urkassa idéer. Beklämmande. Och de som är emot idén är lika skruvade: "Gratis?!"

Beviset på att det finns intelligent liv ute i rymden är att de inte är här och trängs tillsammans med oss i väntrummet på vårdcentralen. Det faktum att vi slipper gnälliga rymdvarelsers valutakrångel på banken är en BRA sak, är det ingen som inser det?
Men okej, låt oss leka med tanken att vi faktiskt hade något som de inte har. Något som skulle kunna kompensera dem för den leda som mänsklig vänskap ger upphov till. Jag kan tänka mig flera saker. Dajm till exempel. Tio tusen år av mänsklig utveckling har gett oss en liten rektangel som fullkomligen har sex med våra smaklökar. Vi skulle kunna locka rymdvarelserna med en prenumeration på detta gudomliga godis.
En annan sak är bubbelplast - ge mig din vänskap och du kanske får smälla ett par bubblor mellan tummen och pekfingret. Detta går hem hos alla varelser och det blir förresten ännu skönare om man är polydaktylisk.

Jag önskar innerligt att forskarna släpper tanken på att bli bundis över ett internetabonnemang. Det kommer inget gott ur en sådan relation, det är väl ganska uppenbart.


pappa undrar om..

..det finns någon kille i Blommaland. "Är du kär i någon?" undrar han förhoppningsfullt när jag besöker honom nere på Rosengården. Njae, svarar jag dröjande. Jag vill inte göra honom besviken men jag har heller inte hjärta att ljuga för honom, även om det skulle vara en slags vit lögn (hur kan lögner någonsin vara vita, alla lögner är en förolämpning av mottagarens intelligens).
Så till slut säger jag sanningen - nej, det finns ingen boyfriend men det finns en kille på skjutbanan som är fin att se på och som skjuter som en gud. Pappa nöjer sig med detta, ser glad ut och verkar tänka att det bådar gott för framtiden. Rara pappa, hans värld har blivit enkel; en snygg karl som skjuter bra kan inte vara annat än en given succé. 
Att inte komplicera saker och ting är nog ett ganska bra modus vivendi, även om det inte är applicerbart i precis alla sammanhang.


nytt nattschema..

..jag får nytt schema på jobbet. Det nya schemat trycker ihop arbetspassen och drar ut ledigveckan med två dagar. Jag tror det blir bra, lite jobbigt men bra på det stora hela.
Dessutom får jag ett annat  arbetslag, GudGudAmen vad jag hoppas att det skall bli skönare i magen nu; man mår inte bra av människor som behandlar en som en andra klassens medborgare. Vissa arbetspass är det så gulligt så gulligt och andra arbetspass är man helt osynlig när man kommer in i personalrummet. Usch för sådant, man blir schizofren. Bakfyllesurhet liksom - man vet inte om det är lent eller strävt när man möts.
För egen del försöker jag  att hålla ett jämnt flöde av tycka-om-känslor mot andra. Folk skall veta att jag gillar om dem även om jag själv råkar ha en usel dag. Människor vars kärlek och empati styrs av dagsformen är inte välkomna i Blommaland.



den årliga jaktstigen..

..börjar närma sig. Nästnästa helg är det dags för tävlingen som jag älskar att hata, och som jag alltid lovar mig själv att aldrig mer anmäla mig till.
Detta året känns det annorlunda. Jag vill verkligen inte att det skall vara den sista jaktstigen eftersom det i så fall skulle bero på att klubben förlorat konflikten med markägaren. Eftersom jag inte är insatt i alla de juridiska turerna kring arrendefrågan så kan jag bara hoppas och hålla tummarna för att allt löser sig innan dess. Fast med en sådan girigbuk som markägaren så undrar jag hur sjutton det skall gå till.
Giriga människor är det värsta jag vet. De skyr inga medel för att komma åt pengar på det ena eller det andra sättet. Ofta är ju de giriga personerna dessutom välbärgade så man fattar inte varför de inte kan nöja sig med det de har. Fast det kanske är en logisk konsekvens; mycket vill ha mer och så rullar det på, tänker man.
Vad gäller min egen samlarmani så försöker jag att inte vara girig, fast turerna till loppisen blir ganska täta emellanåt. Jag undrar var gränsen mellan samlarmani och girighet går egentligen. Kanske där det drabbar andra och där oskyldiga dras in i något som skadar dem.

Blommaland vet inte riktigt..har ni läsare några bra funderingar - vad är girighet?


vad, får jag inte ha vad jag vill på min blogg?!

..kolla på det här meddelandet som satt i bloggens maskinrum i morse:


Vad beige, jag som visar nakenbilder hela tiden.
Nä men allvarligt, hur i helskotta kan ett datorprogram se att det är just en naken människa på bilden och inte en British Lop? För jag kan inte tänka mig att det är faktiska personer som skall lusläsa internets alla bloggar (det måste ju vara flera miljoner sidor att kolla igenom, bara Rain man fixar det) dygnet runt.
Och vad klassas förresten som sexuellt explicit innehåll? Om jag skulle publicera ett inlägg endast bestående av ordet "tuttar" skrivet fyrahundra gånger - skulle Rain man sätta kodlås på Blommalands rapport då? Hmm, det här blir intressant.

Karma is a bitch, but only if you are..

..jag är inte religiös men i Blommaland härskar "Det givande hjulets princip" lika enväldigt som skapargudarna i världens största religioner. Jag är helt övertygad om att när man gör fula/omoraliska grejer så får man en snigel på ögat.
Igår visade sig detta på ett mycket konkret sätt. Flera stycken av mina fulkopierade cd-skivor slutade plötsligt att fungera. Att fulkopiera betyder att man gå ner till biblioteket och lånar den hetaste musiken, tar hem den till datorn och fixar egna skivor. Jag vet inte om det är ett lagbrott att göra så - kanske "bara" om man säljer skivorna - men det är i alla fall väldigt sniket. Så när cd-spelaren plötsligt inte kunde läsa av skivorna så visste jag att jag hade fått mitt straff. Skit ger skit tillbaka, amen.

Nu har jag beställt de aktuella skivorna på CDON.COM. Det givande hjulets princip gillade detta och gav mig omgående en belöning - av någon oförklarlig anledning blev min beställning fraktfri!


men vad, ännu en?!

..häromdagen berättade jag om att Coop skulle lämna Nynäshamn (länk). Idag fick jag syn på detta:



Elkedjan är en av stans äldsta butiker. De brukar visserligen ha en stor rea varje vår, men aldrig "utförsäljning 50%". Vilket mörker...bokstavligen.

ögongott