jag är skittrött på Israel- och Palestinakonflikten

..jag är så innerligt proppmätt på rapporteringen därifrån att jag bara vill kräkas. Konflikten i fråga har hållit på i evigheter. Jag vet inte hur länge de svenska medierna har matat oss med detaljerna om eländet - jag kan inte minnas någon period då morgonekot inte har varvat "ostadigt i östra Götaland" med "två palestinska soldater dödades idag".
År 2014 har mänskligheten gjort så stora teknologiska framsteg att man kan se luggen på en buffel via satellit. Men istället för att ta mig med till Serengeti erbjuder DN (Dagens Nyheter) mig en streamad tur genom sönderbombade stadsdelar i Gaza. Vad fint, precis vad jag önskar mig eftersom decennier av radio- och TV-nyheter inte riktigt har täckt alla fakta.


Nej tack. Jag vill INTE se förödelsen.

om man får en fästing..

..så skall man INTE kleta smör eller olja eller nagellack på den. De senaste rönen säger att det kan få fästingen att kräkas upp en massa smittad geggamoja rakt i såret. Inte bra.
Varför tar jag hastigt och lustigt upp en sådan här sak på bloggen? Jo, för att idag blev jag vittne till hur en gammal tant tiggde sig till en smörklick i ett gatukök - hon skulle ta bort en fästing. Jag kunde inte låta bli att berätta om de senaste rönen för henne, jag kunde helt enkelt inte hålla tyst. "Jamen såhär gjorde man alltid förr", sa tanten i trosviss ton. Jag sa ingenting, tänkte bara för mig själv "ja, och förr var jorden platt". Och sedan cyklade jag hem för att sura (nej inte skura) i mitt kök. Vad bryr jag mig om att en främmande tant kanske får borrelia, det skiter väl jag i. Just det. Det skiter jag i. Det gör jag faktiskt.




en dag kvar av semestern

..det känns som hösten börjar imorgon. Men det gör den inte, det var bara jag som lade min semester tidigt på sommaren. Det är ju hela augusti kvar och..bla bla bla - jag vill ha mer ledigt!
Det värsta med att komma tillbaka till jobbet är inte själva jobbet utan de dumma frågorna som man måste svara på. "Hur känns det att vara tillbaka, då?". Ja vad tror du ditt pundhuvud, skulle jag vilja säga. Ungefär som med barndomens födelsedagar: "Hur känns det att fylla tio, då?". Behöver jag berätta vilket svar som dök upp i mitt tioåriga huvud?
Just nu känner jag mig så långt ifrån sociala umgängesregler som man någonsin kan komma. Kommer jag att klara av att uppföra mig artigt och belevat i möblerade rum? Jag är inte så säker på det. Mitt tålamod med dumskallar är inte större den 27:e juli än det var den 30:e juni. Jag vet att jag låter som en snorkig skit när jag säger så, men det är så jag känner det. Ibland undrar jag om jag egentligen föddes till att vara en eremit.


Blommalands favoritdjur eremitkräftan har samma svar på alla frågor:
"Nej, här finns bara plats för mig".

inte ett knyst från kusin Magica

..fick hon brevet igår? Jag och morsan väntade med spänning på Magicas eruption. Men den kom aldrig. Kan postgången ha sparat brevet till måndagens utdelning? Eller följde Magica rätt och slätt mitt råd om att hålla sig undan? Det vore ju fantastiskt om det vore så, om ett enda litet brev kunde få slut på kusinens envisa busringande.
Fast om hon tog råden i mitt brev bokstavligt så kommer en annan person inom kort att drabbas av ofrivilliga timslånga telefonsittningar:


- Hallå, HALLÅ, är det påven?! Din jävla skitstövel, nu ska du lyssna, din förbann...

några timmar kvar till touchdown

..just nu går Magica de Hex omkring i sin lägenhet, helt ovetande om den molotovcocktail som brevbäraren är på väg med.
Själv har jag börjat vekna lite, var jag för hård i brevet? Jag menar, kusin Magica är uppenbarligen en trasig människa. Det är lite som att sparka på en som redan ligger.
Men i morse pratade jag med min mamma i telefon. Hon tyckte inte att jag skulle ha dåligt samvete. Magicas fyllesnack har varit hånfullt och spydigt och när mamma har försökt att få en syl i vädret har kusinen börjat skrika. Jag har inte dåligt samvete längre - det är inte jag som har sparkat på en som ligger i den här historien.
Undrar vad som händer i eftermiddag när Magica har läst brevet. Kommer hon att explodera i ett moln av hat? En sak kommer hon iallafall att inse: min mammas moderskap var visst inte så himla dåligt trots allt. För visserligen är brevet hårt men man kan inte missa att bandet mellan mig och min mamma är mycket starkt.


sådärja

..nu är brevet till kusin Magica de Hex på väg.
Jag vet att onda gärningar faller tillbaka på en själv (enligt karmalagen som Blommaland tror stenhårt på) men just nu skiter jag i det. Ja, det gör jag. Jag hoppas med hela mitt inre att mammas kusin blir fysiskt illamående när hon läst brevet. Men inte av skam över sin egoism utan av ren fyllsjuka efter de många groggarna som krävdes för att palla med Blommalands förolämpningar.


Hoppla hoppla, ytterligare någon som tröttnat på klagolåt.

Magica de Hex

..min mamma har en kusin som ringer då och då. När jag frågar mamma vad kusinen säger under de här samtalen får jag inget tydligt svar. Men det är inte för att mamma inte vill berätta utan för att hon helt enkelt inte kan.
Kusin Magica ringer nämligen i berusat tillstånd. Det är i det närmaste omöjligt få någon rätsida på allt dravel som väller ut ur luren. Det är en salig röra av egna och andras barndomsminnen - ihopmixade och felplacerade i både tid och rum - samt oförrätter som ingen längre minns eller som redan har klarats ut. Att morsans telefonlur flyttade utomlands för flera år sedan spelar ingen som helst roll. Magica de Hex låter inte utlandstaxan hindra henne. Kanske för att telefonsamtalen till mamma verkar vara den enda kontakten med släkten då alla andra har tröttnat.
Hittills har mamma tagit kusinens telefonsamtal med jämnmod men nu börjar det bli påfrestande. Pappas dåliga hälsa och den förestående flytten till Sverige kräver all energi. Magica vet detta men behovet av att tala om sig själv är större än insikten om den egna betydelsen i sammanhanget.
Själv har jag inte lagt mig i utan tänkt att morsan klarar sig själv. Men idag berättade mamma att Magica hade anklagat henne för att vara en dålig mor. Behöver jag säga att alla säkringar gick i skallen på mig? Hur kan Magica säga så, hon har inte träffat mig efter jag fyllt elva och jag är ju 50% av detta moderskap.
Men Magica de Hex har rätt. Min mamma har verkligen uppfostrat mig dåligt för jag är både fräck och uppkäftig och jag lyssnar inte på någon. Dessa olater kommer att framgå klart och tydligt i det brev som Magica snart skall få av mig. Jag hoppas verkligen att hon tar en grogg innan hon läser brevet, det kommer hon att behöva.


hellre en död (kontors)råtta än en röd matta

..visste ni att det första en hemvändande amerikafarare måste göra är att besöka ett skattekontor? Morsan kokade i telefon när hon berättade detta för mig. Sedan gjorde hon en lång konstpaus så att jag skulle kunna ansluta mig till hennes vredesutbrott (läs vulkanutbrott).
Jag hade just varit på banken när mamma ringde. Min hjärna befann sig fortfarande i den narkos som bara Swedbank kan erbjuda sina lågt ärade kunder. Ge mig en kvart, sa jag till morsan, sen kommer jag att explodera à la carte.
Nå, nu blev jag väl inte lika nukleär som min mamma men jag förstår henne. En av anledningarna till att man far till Amerikatt är hoppet om att slippa dessa timslånga köer på kontor eller i telefon. Köer som för det mesta bara består av en person - man själv - och som tycks vara obligatoriska för att få veta minsta skitsak.


Du har plats nummer ett i kön, hörs om fem timmar.

en vecka kvar av semestern..JAG VILL HA MEEEER!!!

..jag har gjort allt på min semesterlista. Jag har gått på muséer, åkt båt, återupplivat krukväxter och även latat mig ordentligt. Nu är det en vecka kvar innan jobbet börjar igen. Jag har haft en bra semester men jag vill ändå ha en månad till för det är härligare att vara ledig än att jobba. Så är det. Jag vet att det är att utmana ödet att säga så i dessa spar- och uppsägningstider - jag är grymt vidskeplig - men det är så jag känner det.
Förra veckan såg jag min chef här nere i Nynäshamn (!), han var på väg in i den matbutik som jag just hade tänkt att gå in i. Nu tänker jag inte säga mer för då utmanar jag verkligen ödet.


Det här fotot togs på min havsrunda. I förgrunden ser man tång, en vattenväxt som jag inte riktigt fattat vitsen med.

varning för rosa bimboinlägg

..det är inte så ofta jag bloggar om prylar jag köpt. Eller ja..det skall vara mina loppisfynd då. Femtusenbitarspussel för en tia. Fast nu menar jag tekniska prylar, sprillans nya. Sådana hittar man inte många av i Blommaland. Men häromdagen gjorde jag ett undantag och köpte prylarnas pryl: En liten högtalare till min mp3-spelare (i matchande färg, vilket är helt avgörande hahahha)! Åh Gud, när jag läser den meningen så mår jag bara illa, snacka om västvärldslyx. Nå, skit i det och låt oss vara glittrigt ytliga för ett par minuter.
Jag tycker att mp3-spelaren är en av världens bästa uppfinningar, jo jag tycker det. Innan jag skall somna älskar jag att lyssna på spökhistorier. Den lilla spelaren är perfekt, den rymmer massor av musik och litteratur och får lätt plats under kudden (en cd-spelare funkar inte, man får nackspärr).
Det finns dock ett problem som jag har stört mig länge på och det är hörsnäckorna. De är jättebra när man är ute och gör grejer, till exempel åker pendeltåg eller så. Men när man ligger ner, särskilt på sidan, ja då skaver de så infernaliskt i örat att man knappt står ut. Det förstör hela nöjet.
Någonstans i bakhuvudet visste jag att det finns högtalare till mp3-spelare. Jag googlade och hittade ett helt gäng olika modeller till varierande priser. Men naturligtvis fanns de antingen bara på nätet eller i bästa fall i Haninge centrum. *Suck*, beställa teknikprylar från internet (måndagsexemplaren skickas alltid till Blommaland) eller bryta semesterlättjan och åka försenade pendeltåg i flera timmar? Åh dessa svåra livsfrågor, kära läsare..
Jag stängde ner datorn och gav mig ut på en cykeltur längs havet. Efter havsturen åkte jag bort till Forum-gallerian och släntrade in på Dollar-$tore, skitbutiken av alla skitbutiker. Och där ligger den, det fanns en kvar: En rosa högtalare till min rosa mp3-spelare, för en hundring!

Känsliga läsare varnas, bilderna är starka och kräver att man lägger alla filosofiska funderingar åt sidan.






två hus

..på min väg ut till havsrundan brukar jag cykla förbi en pampig lyxvilla. Den ligger avsides på en klippa med en liten havsvik som tomt. Varje gång jag kör förbi tänker jag att den har något bekant över sig, det är något med arkitekturen. Och så slog det mig - den liknar mitt barndomshem på Hagalundsgatan i Jönköping!
Google är fantastiskt, jag hittade byggår på båda villorna. Mitt hem byggdes 1909 och villan ute vid havet byggdes 1906. Och kolla bilderna:



De två tornen (jo där finns ett till, på vänsterkanten) syns inte från framsidan. Tinnar och torn är inte helt ovanligt på sekelskiftesvillor.


Jag hade mitt rum på andra våningen ovanför burspråket. Bakom den högra fönstergluggen i taket är det ett badrum. Bakom den vänstra takfönstergluggen finns det en jättespännande Narnia-garderob.


Här är villan i Nynäshamn. Den är större än den i Jönköping men det är samma stil. Titta på burspråken och tittgluggsrummen i taket. Träschabraket i husets nedre vänstra hörn är en tillbyggnad, jag kan inte tänka mig att det såg ut så 1906. Även på mitt hus nere i Jönköping gjordes liknande projekt under åren. Det verkar som det här huset är till salu och på mäklarsidan finns det ett bildgalleri. Där ser man slingriga trätrappor, pigrum och stora salonger med kakelugnar. Precis som hemma i Jönköping fast i större skala då. Även priset är i större skala, nästan trettio miljoner! Det har jag INTE råd med, hahaha!

det är jobbigt att åldras

..ja, jag tycker det. Jag har svårt för de tunga ögonlocken, rynkorna och det stadigt ökande antalet gråa hårstrån.
Förr tyckte jag att kvinnor som vägrade säga sina födelsedatum var löjliga, jag tyckte att de borde acceptera faktum och åldras med värdighet. Nu har jag själv hamnat i den situationen att jag inte gärna berättar att jag är 44. Och begreppet värdighet, ja det skiter jag i så länge jag kan pruta bort tio år av min ålder och komma undan med det.
Problemet är att det blir allt svårare att ljuga framgångsrikt om att jag är född på åttiotalet istället för precis på gränsen mellan 60-tal och 70-tal. Mitt ansikte ser ut för vad det är - en kvinna som närmar sig medelåldern. Ibland känner jag mig riktigt nedstämd inför denna ostoppbara utveckling. Men jag har kommit på en bra medicin mot deppet: Selfien.
En selfie är en bild som man tar på sig själv. Man håller kameran på armlängs avstånd, flinar fånigt och trycker av ett foto. Extra poäng blir det ifall Eiffeltornet eller Stonehenge kan skymtas i bakgrunden. Selfien är inte nådig, den avslöjar allt. Visst kan man redigera och fixa till men det gör inte jag för då fyller den inte sin funktion som antidepressiv medicin. De spontana och oredigerade bilderna av mitt ansikte hjälper mig att hålla jämna steg med mig själv.

Här är några selfies tagna häromdagen:


Man skall inte ta en selfie medan man cyklar.
Typisk feg-selfie, varning för ålderskomplex här.
Helt okej bild.
Hej rynkor, hej hela skiten. Det är som det är.
Om bilden är suddig kan man dra bort tio år..hahha, nä'rå.
Och om man gör en konstig min och krymper bilden med tusen pixlar kan man dra bort tio år till.

Fotnot: Det här inlägget handlar om min känsla av verkligheten. Att överösa mig med uttalanden som "nej men du som är sååå söt" eller "du ser inte aaaallls gammal ut" gör mig bara irriterad. Min och din begreppsvärld är likt två skenor i en räls.

oss kriminella emellan

..jag stod i kassakön på ICA. Stämningen var vänlig och varm, sådär som den kan vara i semestertider när det ännu är långt till jobbet och hösten. Framför mig packade en kvinna upp sina varor ur korgen och lade dem på bandet. Eftersom det var ganska få och lätta grejer så höll hon i korgen istället för att ställa ner den på plattan i början av bandet. När hon skulle betala hängde kundkorgen fortfarande i hennes vänstra armveck. "Men oj, den här skall jag ju inte ha med mig hem" sade hon plötsligt och vände sig mot mig med en förtrolig nu-blev-det-galet-min. Jag tänkte på den stora röda ICA-korgen som står vid elementet i mitt kök. "Jomen de är jättebra, min mamma snodde en sån åt mig och jag har böcker i den", sade jag glatt. Den goda stämningen blev med ens krispig som en januarimorgon. Ingen ville se mig i ögonen, det var som om jag hade sagt något riktigt obscent. Jag betalade mina varor under tryckande tystnad och kunde inte komma därifrån fort nog.
På vägen hem funderade jag på mitt uttalande och hur det hade uppfattats. Uppenbarligen som att vi var ena rediga tattare som förmodligen stal busskurer också. Att stjäla ICA:s kundkorgar är värre än att nolltaxera.
Därför är det lite fulspännande att min mamma stal denna ärlighetens symbol åt mig. Galjonsfiguren för de medborgare som aldrig skulle komma på tanken att samla inköpen i en egen korg eller Gud förbjude - i en skrynklig tygkasse utdragen ur fickan på en puffig täckjacka. Vissa saker gör man bara inte.

Jag sneglar på min röda ICA-korg när jag skriver det här. Undrar när morsan snodde den åt mig, det måste ha varit över tio år sedan. Jag har verkligen haft nytta av den. Under mina studier fungerade den som portabelt arkivskåp och kursbibliotek. Efter min examen har den blivit "korgen med det som händer just nu". Det kan vara böcker som jag vill läsa eller något sömnadsprojekt som jag vill kunna flytta runt eller gömma från deadline-monstret. Men jag älskar inte korgen bara för att den är praktisk. Jag älskar den för att den får mig att känna mig rebellisk. Precis som min mamma.


Gnäll inte, ICA, ni har ju kvar den här.

mennn!!!

..jag är så himla trött på djurrättsaktivister. I mitt hus bor det ett gäng sådana. De är med i facebookgrupper som älskar vargar och delfiner och de tycker att alla jägare borde skjutas med sina egna gevär. Jo, ni som har läst min blogg ett tag vet att jag jagar, jag är alltså ett riktigt monster i mina grannars disnifierade ögon. Djurrättsaktivisterna i mitt hus är vegetarianer och lever på jordgubbar och sojamjöl. De verkar inte köpa några nya kläder utan har kvar garderoben från åttiotalet eftersom det var innan de fick upp ögonen för det hemska konsumtionssamhället. Man skall tydligen se ut som en levande lumphög när man ogillar oljeindustrin.
Det värsta med fundamentalister (ALLA sorters fundamentalister) är att de älskar att klanka på folk som inte delar deras åsikter. Man kan inte gå utanför dörren förrän de sticker sina pekpinnar i ögonen på en. Hur kan jag jaga små oskyldiga djur, hur kan jag såra djurens känslor genom att skjuta dem i deras eget hem? Jag kan inte förklara varför jag tycker det är roligt att skjuta fåglar, sorry men jag kan inte det. Och jag kan inte heller förklara varför jag ibland köper ekologiskt kaffe men alltid använder miljöovänlig propplösare i vasken. Jag är otroligt inkonsekvent i mina handlingar, förmodligen för att jag är dubbelmoralisk så det bara tjongar om det. Därför tycker djurrättsaktivisterna att det är jätteroligt att diskutera med mig närhelst man råkar mötas i trappen. Jehovas vittnen har sedan länge upptäckt hur givande det är att demontera Blommalands hemsnickrade filosofi.
Men om man skall klanka på andra bör man ha sopat rent framför sin egen dörr. Djurrättsaktivisternas dubbelmoral gör mig skitarg. Allvarligt, hur kan man kalla sig djurvän när man klämmer in tre stora hundar i en lägenhet på 25 kvadrat? Två av de tre stora hundarna är dessutom varghybrider och bara det är dubbelmoral så det bara skriker (eller ylar) om det. Och de där pannkakorna som ligger under jordgubbarna...vänta nu, fungerar sojamjölet verkligen både som ägg, mjölk och smör?
Fast jag säger aldrig något om det under de där diskussionerna. Jag låter dem sticka sina pekpinnar i ögonen på mig, det är lättast. Det skulle bli så jobbigt om jag stack min pekpinne i ögonen på dem.


Virkad smörgåstårta är väl okej?!

perspektiv och lyxproblem

..jag och mamma skypar. Fast det är inte längre skype, vi chattar med stum kamera. Det är okej, eller ja, det får lov att gå. Men under dagens session tyckte datorerna att även bild var onödigt. Mitt i allt blev det tomt i rutan och det enda tecknet på att morsan var där var att hennes skrivsymbol fortfarande rörde sig. Det är en pytteliten penna som hoppar, gör volter och beter sig allmänt galet. Jag höll på att bryta ihop - varför skall alla försöka dela på mig och morsan hela tiden?!
Jag och mamma är lika. Vi ser likadana ut, himlar på samma sätt med ögonen och ler i mjugg åt samma saker. Det tog många år för mig att inse det och förr i tiden var jag alltid arg på min mamma för än det ena och än det andra. Ibland ledde bråken till årslånga radiotystnader. Ja, vad tror ni händer när man försöker få sista ordet i ett gräl med sig själv?
Nu är jag och morsan ett effektivt team. Vi jobbar skitbra ihop. Morsan smörjer och mutar det österrikiska papperssystemet och jag våldgästar Nynäshamns kommunhus och kräver möten med valfri myndighetsperson. Det har nämligen blivit lite förändringar i familjen och det måste jag och morsan fixa.
Så för att knyta ihop säcken (med rubriken som snöre) så tycker jag det är urjobbigt när datorerna krånglar. Det kan ju ses som ett lyxproblem när man läser om bomber över Gaza och annat allvarligt. Man borde känna sig fånig som knorrar över datorer när en del inte ens har dricksvatten. Men sådan är människans natur, jag tror att vi får tunnelseende var vi än befinner oss. Jag och morsan har så mycket att ta igen, det känns faktiskt så och det är min verklighet.


Googles lilla fotbollsmyra är bara tillgänglig för utvalda delar av jordens befolkning.

högsommar

..det är strax mitten av juli och Nynäshamn är kokhett och fullt av turister. Blommaland målar tånaglarna gröna och lyssnar på mordgåtor. Det känns som jag gör det varje sommar. Jag tror det får bli en tradition.


"sista finliret"

..det var ju bara lite dörrar och lister kvar men det tog en full arbetsdag till, herreGud! Men nu är det iallafall klart. Jag är jättenöjd med resultatet och med min insats. Blommaland har inte varit lat på hela två dagar, det ni!

Före och efter:

Blommaland målar

..på skjutbanan håller banchefen på att byta ut de gamla bodarna mot nya. Det är mycket som skall göras och man behöver vara flera om jobbet. Tyvärr är vår banchef mycket ovillig till att ta emot hjälp. Han vill göra allt själv, förmodligen för att de flesta som hjälper till frivilligt är ena riktiga klåpare. Jag är ingen klåpare så därför tvingade jag honom att ta emot min hjälp - jag tänkte måla insidan av huvudboden och därmed basta.
Jag tog elcykeln ut till skjutbanan i morse, iförd mina supersnygga snickar/målarbrallor och tillhörande målarT-shirt. Och så satte jag igång. Jag kroknade redan efter en timme och tänkte att fy fasen, det här orkar jag inte göra klart på en dag. Jag ringde upp banchefen och sa att jag behövde några dagar till. Det var helt okej sa han med ett tonfall som antydde "vad var det jag sa, att måla tar tid". Då brann det i huvudet på mig och jag målade klart hela skiten på en gång. Fjantiga klyschor går fetbort i Blommaland.

Men om någon av läsarna vill ha hjälp med att måla/städa/plantera blommor så kan ni glömma det, Blommaland erbjuder bara gratishjälp åt skjutbanan och sin mamma.
Jag tänker göra en deal med morsan. Häromdagen sms:ade hon att hon hade pillat isär sin dator och dragit ut fläkten ur den. Det hade visst följt med några IC-kretsar också.. Vad i h-?! Morsan skrev att datorn nu hade fått vad den tålde och att den går bättre än någonsin. Om jag målar åt mamma så kanske hon kan få min dator att sluta larva sig med ljudbortfall och andra olater. Om mamma inte vill gå med på detta tänker jag måla om datorn (jag vet inte hur det ologiska villkoret dök upp i min skalle...det måste vara terpentinångorna).

Här är lite bilder från dagens kludd:


Insidan av den här är det.

Trä är snyggt naturellt men det skiter vi för här skall målas..

..och hör sen!

Så här prydligt såg det inte ut efter några timmar.

Så här glad såg jag inte ut efter några timmar.

Den här rosa färgen är söt, hahah, undrar vad banchefen skulle säga om jag målat boden chockrosa!

jahaja

..igår fick jag ett brev från begravningsbyrån. De skrev att min granne hade dött och att hon hade nämnt mig som vän i sin anhöriglista. Nu ville en dotter som bor i utlandet ha kontakt med mig för att få veta lite om sin mamma.
Så då var det alltså sant det där med den dubbla dödsdomen. Jag har inte dåligt samvete för att jag inte trodde henne, hade det hänt en gång till hade jag reagerat likadant. Tio års ältande om förmodade diagnoser står mig fortfarande upp i halsen.
Om jag tänker höra av mig till dottern? Ja, absolut - om jag får låna begravningsbyråns telefon kan jag gärna spendera en timmes utlandstaxa till att förklara att begreppet vänskap definieras av ömsesidighet. Att hennes mamma aldrig nämnde ett skit om sin dotter är väl däremot rätt onödigt att gnugga in. Jag misstänker att det ligger någon slags familjetragedi gömd i allt detta.
Jag undrar vem som kommer att flytta in i hennes lägenhet..hoppas vid Gud att det blir någon som också jobbar natt i vården. Det vore inte så dumt, då har man iallafall gemensamt att man inte orkar prata sjukdomar när man ses i porten.


Blommaland har semester och det måste Blommaland påminna sig själv om varje dag.

Cosmonova

..igår åkte jag in till stan igen, nu för att gå på Cosmonova. Det är en kupolbio inne i Naturhistoriska muséet. Salongen har en sådan där wrap around-duk som får besökaren att känna sig innesluten i filmen.
Jag har varit på Cosmonova en gång förut och då tyckte jag att det var det häftigaste jag någonsin hade varit med om. Den gången såg jag en film om rymden. Det var otroligt spännande eftersom den kupolformade bioduken passade perfekt för en resa i universum.
Den här gången handlade filmen om korallreven i Västpapua. Man fick dyka ner i havet och simma runt bland färgglada fiskar och sjöhästar. Vid ett tillfälle höll jag på att bli uppäten av en valhaj. Det var inget vidare, jag blev illamående av chocken.
Men på det stora hela var det en bra film och ur naturvårdssynpunkt är den en tankeställare - vi måste vara rädda om planeten genast för den är riktigt illa tilltygad av vårt hänsynslösa beteende.


Man kan bli uppäten. Det är nog därför det står på biljetten att man inte får pengarna tillbaka.

även om man har semester så måste man göra tråkiga saker

..japp, så är det. Jag har en del måsten som jag helst vill ha gjorda, måsten som jag inte vill skall följa med mig till hösten. Ett av dem är att göra en helrenovering av mina krukväxter. Varför har jag dröjt med det? Jo för att de är så himla många. De är dammiga, genomtorra och understimulerade. Märkligt nog ser de levande ut och en del av dem blommar till och med lite då och då. Det skulle aldrig jag göra om jag levde med en sån som mig. Naturligtvis har jag skitdåligt samvete för detta och tänker därför offra lite av mina hängmattedagar åt att göra mina växter glada. Idag var det de här tjommarna som fick ett ansiktslyft:


semesteräventyr

..som jag brukar säga inför varenda lediga sommar: Den här gången skall jag verkligen göra roliga grejer och inte bara sitta hemma. Men i år har jag faktiskt skärpt till mig och skrivit en liten lista på vad jag skulle vilja uppleva (meh, vilket pretentiöst ord) under min ledighet.
Att åka båt står alltid högt upp på sådana önskelistor. Så igår åkte jag in till city och hoppade på en sightseeingfärja ut i skärgården. Att denna hela två timmar långa färd bara skulle kosta 150 spänn verkade för bra för att vara sant. Och det var det - för bra för att vara sant alltså. För bara ett par minuter efter jag hade satt mig i lugn och ro på akterdäcket så började en guide att vråla ut upplysningar i ett högtalarsystem som nådde praktiskt taget hela båten. Men FanFanBelsebub, kan nån slänga falsettkärringen i sjön! Skulle det vara såhär under hela resan tänkte jag allvarligt hoppa i och SIMMA hem från Skurusundet. Jag gjorde det enda rimliga, jag letade upp den plats där högtalarna dånade minst. Det visade sig vara mitt i ett dieselmoln från båtens skorsten men man fick väl tvätta håret när man kom hem tänkte jag.
Det blev en lyckad tur trots allt. Vädret var kanonfint och jag fick en hel del fina bilder, här är några av dem: