det verkar vara golvbrunnen..

..som är orsaken till den dåliga lukten i mitt badrum. Fastighetsskötaren var här och mekade med den och nu stinker det värre än någonsin. Jag ringde tillbaka en halvtimme efter han hade varit här och sade att det förmodligen behövs en helt ny golvbrunn med en fräsch packning. Så vi gjorde upp att han skulle komma hit igen på måndag morgon och hämta den gamla för att få rätt mått till en ny.
Det blir bra, då har jag hela helgen på mig att ta lukt från kloaken under badkaret. Vem behöver en halloweenkostym när hår och hud luktar som en blandning mellan en kyrkogård och ett träsk.




är det ett monster under badkaret?

..årets spökigaste helg börjar imorgon. Fast det läskiga har redan börjat, i Blommalands badrum. Någonting stinker under badkaret och jag får inte bukt med det. Efter att ha spenderat en förmögenhet på kaustiksoda och lösögonfransar gav jag slutligen upp. Idag ringde jag fastighetsskötaren. Dom kommer hit imorgon för att avgöra om det är jag som har lukthallucinationer eller om något faktiskt är vajsing med golvbrunnen. Det stinker, allvarligt, det gör verkligen det och jag står inte ut längre. Vi får se vad de säger imorgon..hoppas inte det är mögel..åh GudGudAmen..


Mögelsporer är ännu läskigare.

lite sugen på handarbete

..jag hittade en häftig mössa när jag googlade runt häromdagen. Så här ser den ut:




Jag vill ha den. Men när jag letade efter mönstret fanns det bara på utrikiska, eländes elände. Nej det funkar inte med googles sunkiga babelfisk: kolla vad den gör med min blogg. Stickmönster är exakta grejer, alla termer måste översättas rätt annars kanske man råkar sticka något helt annat. Hur sjutton skall jag göra..jag måste ha en fiskmössa i vinter.

fotobomb från syfestivalen i Älvsjö

..jag var på Stockholmsmässan och spanade efter idéer till vinterns handarbetsprojekt. Det var rätt kul, massor av tanter och alla såg ut som Gudrun Sjödén. Men det fanns ju såklart annat också och här bjuder jag på lite av det jag såg:


Man hade vuxendagis och titta vad de gjorde. Jag var inte med - grupparbete gör mig illamående.


Den här maskinen kostar 17000. Jag kan brodera den där texten för en hundring.


BLOMMALAND!!!


Mormorsrutor i trekant- och hjärtform!


Det fanns kylskåpsmagneter också. De är inte av tyg.


Dagens fynd...eller ja, så himla billigt var det inte.


Ögongodis för virktanter.


Har ni sett - dragkedjor i spets!


Frukt..

..och kakor.

lite oinspirerad

..sorry att det blir glest mellan inläggen, jag känner mig så dränerad. Mamma och jag håller fortfarande på med att söka vårdplats till pappa. Den ansökan vi gjorde i slutet av augusti har tydligen rivits eftersom de påstår att pappa ångrat sig (!).
Det är det ena svinhugget efter det andra från kommunens handläggare. De bara trixar och ljuger och nu har jag börjat att spela in mötena med mobiltelefonen för säkerhets skull. Jodå, man får göra sånt ifall man själv finns med på ljudupptagningen.
När jag lyssnar på ljudklippen efteråt så blir jag bestört över deras sätt att tilltala både oss och pappa. Ja, pappa är med på mötena. Visserligen är han snurrig men till och med han tycker att handläggarna är dumma i huvudet. Igår vägrade han prata svenska och valde istället sin knackiga tyska som kommunikationsmedel genom hela mötet. Det var lite kul att se hur handläggarna blev allt mer frustrerade över pappas envishet. Heja farsan, hihi.
Jag och mamma hade åkt upp till Sunnerbo i förväg och matat farsan full av engelsk konfekt och jazzmusik. Det verkar ha gjort susen. Fast på det stora hela är han i dåligt skick, det är svårt att tänka sig att han bara är sjuttio år.
Handläggarna är i den åldern att deras egna föräldrar skulle kunna drabbas av demens. Jag tror inte att detta någonsin har slagit dem.


Oumbärlig på omvårdnadsmöten i Nynäshamns kommun.

plask plask

..nu är dom utanför Nynäshamn och letar efter Ivan. Fy sjutton, det här är ju riktigt läbbigt! Jag vet inte ens om jag vågar cykla ut på min vanliga havsrunda - tänk om det kryper upp ett gäng grodmän ur viken.


Hos Blommaland blir det ingen kaffeslurk, det kan de glömma, jag hatar oväntat besök. 
Fast om de har med sig rysk strårom så kanske jag sätter på kannan ändå.

vem plaskar i viken?

..jag tycker att militäroperationen i Stockholms skärgård är jätteläskig. Det blir ju inte bättre av att det är sånt hysch-hysch runt det hela. De påstår att de inte alls letar efter u-båtar. Nä okej, men då har väl Putin lämnat farkosten hemma och givit sig ut i bara badbrallorna. Och kom inte och säg att de lagt ner Musköbasen för där råder det full aktivitet just nu. Inatt dundrade militärhelikoptrarna så nära Ösmo att morsan hoppades på att ölandstoken skulle dras upp med rötterna.
Tänk om det blir skarpt läge..hu vad otäckt. Skall man bunkra stearinljus och müsli för säkerhets skull?


Man kan gömma choklad i böcker, himla smart!

men AJJJ!!

Usch vilken otäck kudde.
..jag blev hundbiten idag. Hunden tillhör en tant i kvarteret, en tant som jag inte känner men som började heja på mig för några månader sedan. Jag vet inte varför hon hälsar på mig som om vi är bekanta men kanske tog hon fel första gången och tyckte sedan det var pinsamt att sluta heja.
Hon har en korthårig tax, den där sorten som är svart och blank och som man inte ser så ofta. Jag tycker de är jättefina och när tanten idag plötsligt frågade om jag ville klappa hunden så hade jag absolut inget emot det - trots att jag faktiskt är lite hundrädd. Hunden var däremot inte lika social som sin matte och tanten fick dra ordentligt i kopplet för att den skulle komma fram.
Jag borde ha tolkat detta illavarslande tecken. Jag skulle ha sagt till tanten att hunden inte behövde vara kompis med mig om den inte ville. Men allt gick så fort och vips hade taxen huggit mig i handen. Det var otäckt, de sylvassa tänderna fick tag om den tunna huden mellan fingrarna. Fort som attan drog jag tillbaka min hand och kunde lättat konstatera att skinnet var helt. Fast det berodde inte på att jag var snabb utan för att hunden bara hade varnat. Om en tax vill bita dig ordentligt så gör den det. Taxar har ett enormt tryck mellan sina käftar, förmodligen skulle de kunna strimla noshörningshud lika lätt som vi river sönder ett papper. Jag är glad att hunden nöjde sig med en varning.

I fortsättningen kommer jag inte att hälsa på hundar som måste släpas fram. För så var det verkligen - den satte alla fyra tassarna i marken. Den ville absolut inte heja på en lång och mörkt klädd främling. Jag fattade det efteråt - hundens matte borde ha fattat det på en gång.

äntligen klar med målningen!

..det blev bra och ikväll ställde jag tillbaka alla möbler på sina ursprungliga platser. Åh GudGudAmen vad skönt att ha det som vanligt igen. Ett tag trodde jag att det aldrig skulle bli klart och nu undrar jag hur sjutton jag orkade igenom projektet.
Hos morsan råder det dessvärre fortfarande undantagstillstånd. Trupperna rör sig sakta genom hallen, fram och tillbaka för att täcka det sista spåret av en helt vidrig persikofärg som någon debil bonnläpp valt på åttiotalet. Mamma ger upp och återupptar rollern omvartannat och så kommer det att hålla på tills även hon har fått det som hon vill ha i sina rum.

Och hur går det med pappa? Jo, det är möten och telefonsamtal hit och dit. Mamma har snart skällt ut varenda person i den rangliga stege som utgör kommunens beslutsprocess.
Själv har jag tagit ett litet steg tillbaka, jag måste vila innan mina knän viker sig. Men på kommunens kontor kommer nog ingen att märka att en av oss pustar en stund. Det förstod jag när mamma berättade att hon hittat sina "ormglasögon" igen.



kanske är målningen klar..

..jag får se imorgon när jag vaknar och har bra ljus ifall det behövs ytterligare en strykning. Hoppas inte, jag har slitit som attan idag - när jag egentligen borde ha sovit efter långhelgen. Men vet ni, jag är så himla trött på att bo huller om buller inne i sovrumsvardagsrummet (eller vad heter det annars i en etta?). Det känns som det har varit kaos i flera veckor nu och jag vill göra fint igen. Men som sagt, kanske måste jag göra en strykning till.
J*vla kräk-tapet.

Blommaland jobbar trenattspasset..

..medan ni andra festar och är allmänt dekadenta. Jag är inte avundsjuk, inte så mycket i alla fall. Fast även om jag hade varit ledig så hade jag nog hållit mig hemma bland färgburkar och penslar. I fredags gjorde jag ett jätteryck och målade klart fönsterkortväggen samt den andra långväggen med grundfärgen jag fått av mamma. På tisdag tänker jag sätta igång med finishen (heter det så?) och med lite tur och skicklighet är hela härligheten klar till nästa helg.
Det skall bli så skönt, jag HATAR att bo i kaos - jag är en pedantisk städkärring - jag vill ha Ordnung und Rednung und Luthersk Moral.


Jag har inga barn. Inte längre.

samtidigt, i en annan del av vardagen..

..försöker jag och morsan ha just vardag. Vi försöker hitta balans mellan egentid och tillsammanstid. Det har varit knepigt. När man inte umgåtts på flera år så blir det lätt för mycket på en gång. Våra målarprojekt har hjälpt till att hålla isär oss, på ett bra sätt. Ingen behöver ha dåligt samvete över att stanna hemma och fixa hos sig. För vem vill bo i kaos längre än nödvändigt?
Jag har målat en kortvägg och en långvägg här hos mig. Nu återstår fönsterkortväggen och andra långväggen. Det går framåt, sakta men säkert. Hos morsan har det blivit otroligt fint. Hon har målat hela sin hall och jösses vilken skillnad det blev mot förut - hallen ser en halv meter bredare ut. När hon målat köket kommer man nog att kunna ställa in ett köksbord till.
Och så slås jag av att mammas hushåll liknar det jag hade när jag just flyttat hemifrån. Öppnar man kylskåpet så hittar man en märklig komposition av udda matvaror som man trodde hade slutat säljas för länge sedan. Och att städa.. Morsan tycker det finns mycket viktigare grejer att göra än att dra en dammsugare efter sig. Läsa deckare till exempel. Själv är jag überpedantisk och dammsuger och dammar varje dag.
Men jag gillar mammas förhållningssätt. Mitt i allt elände med farsan så skapar hon en plats där hon kan koppla av. Och ett litet socialt nät har hon också dragit ihop på bara ett par veckor. På lördag kommer grannfrun över. Vad de skall göra verkar en aning oklart, men jag hoppas att det är något dekadent. Det skulle vara så underbart typiskt mamma på något vis.



 photo tumblr_m2vp4k9cm21rt1vsuo1_500_zps0909744e.gif
Om man är fler kan man ha en syjunta.

fy

.. idag var det nytt omvårdnadsmöte för pappa. Det var en total katastrof, de tänker sätta farsan i en hyreslägenhet och erbjuda honom hemtjänst. De vill TESTA om det funkar. Det finns ju folk på stan som kan hjälpa honom om något händer, sade en sjuksköterska som verkade ha passerat sitt bäst före-datum innan farsan ens var född. Jag och morsan tittade på varandra, var det hela ett skämt?! Hemtjänsten hjälper honom att laga mat, fortsatte sjuksköterskan glatt. Ja, det får väl bli kokta ägg då - för han är ju så duktig på att skala dem, tänkte jag men sade inget.

Ärligt talat, kära läsare, jag orkar inte ens minnas all dynga de här idioterna vräkte ur sig. Men morsan fick i alla fall sista ordet. Efter en timmes tålmodigt lyssnande på deras skitsnack reste hon sig upp och deklarerade att detta var de elakaste människor hon någonsin hade träffat. Sedan gick hon och därmed var mötet över.

Jag vet inte riktigt vad vi skall göra nu. Det hela är ju så stolligt att det inte ens går att begripa vidden av det. Skall pappa snurra runt här nere i centrum, villa bort sig och kanske ramla? Det har han ju redan gjort på Sunnerbo - ja, han ramlade och fick en spricka i armen.
Vad mer behöver de veta? Jag vet åtminstone allt jag behöver veta, morsan gav mig den sista ledtråden: Detta är sannerligen de elakaste människorna vi någonsin har träffat. Att göra en demenssjuk människa till ett försöksdjur för att de själva inte ids ta hand om honom på sitt lilla hem - den svenska sjukvården är grundad på illvilja. Jag kan inte dra någon annan slutsats.

reträtt och omgruppering

..målarprojektet slukar färg, det har gått åt nästan tre liter och jag har bara målat EN vägg. Den fula tapeten låter sig helt enkelt inte täckas. Jag trodde inte att jag skulle behöva grunda men jag har inget val. Turligt nog kan mamma ställa upp med en stor hink. Vilken cirkus, FanFanBelsebub, hur skall det här sluta?
Och nu har man börjat se alla andra skavanker i lägenheten också. Jag har fått "Det kritiska ögat". Tapeter som lossnat uppe vid taket, fula skarvar här och där. Morsan tyckte att jag skulle klutta på lite björnklister. Vad är det, frågade jag, det har jag aldrig hört talas om. Jo det är ett väldigt bra klister, svarade mamma, och det är riktigt gott.
- Mamma, har du ätit av klistret?!
- Det stod på burken att det inte var giftigt.

Jag tänker inte fördjupa mig i ämnet, jag tänker bara se till att björnklister och räkost hamnar i respektive rätt lägenhet.


Kära läsare, i vilken förpackning vill Du stoppa tungan?
Rätt svar vinner en ihoplimmad macka.

kaosrum

..det är färggrejer överallt, möblerna står huller om buller och jag är höstdeprimerad. Inte konstigt att man nästan tänker den förbjudna tanken "tänk om jag hade en karl i huset". Men jag har knappt formulerat orden inuti huvudet innan jag ångrar mig.
Tack gode Gud för att jag inte har en karl i huset - orka ha ytterligare en som gnäller över att arbetet går långsamt.


Jag vet inte om det är inbillning men jag
tycker att kramdjuren tittar anklagande på mig.

målningen

..jag gjorde den första strykningen igår. Det blev lite bubblor i tapeten men de verkar ha lagt sig nu. Jag tänker göra andra strykningen i övermorgon, för att vara helt säker på att färgen hinner härda ordentligt.
Det känns bra, lite läskigt men ändå bra. Och det får ta den tid det tar, så att det inte går åt skogen bara för att man vill bli färdig genast. Har jag hatat tapeten sedan jag flyttade in så kan jag stå ut en vecka till.



Så himla trist tapet, jag avskyr den! Den är så neutral att man kräks.



I det här ljuset ser man ytan. Det verkar faktiskt ganska lovande (peppar peppar, tvi tvi tvi).

utvald

..bara någon vecka efter mamma hade flyttat in i sin lägenhet fick hon oväntat besök. Den självinbjudne gästen var en liten svart katt. Katten smet in genom altandörren och ställde sig att smygtitta på morsan när hon satt och slösurfade på internet. Hur länge den stått där och spionerat kunde mamma inte säga, bara att hon plötsligt känt sig iakttagen och fått syn på ett litet kattansikte som kikade fram vid dörrposten. Mamma och katten tittade på varandra en stund innan morsan kom sig för att sjasa ut den på gården. Den får ju inte tro att den bor här, sade mamma upprört, tänk att den tog sig hela vägen in till vardagsrummet!
Några dagar senare hade katten lagt sig under mammas bil. Det tog en evighet att lämna parkeringsplatsen - tänk om den lille råkade bli påkörd! Såhär kan man ju inte ha det, klagade morsan, det går ju inte att passa tider om han skall ligga under bilen hela tiden. Och han är alldeles svart, förstår du, förklarade mamma och tindrade lite med ögonen.

Jag funderar på vem som äger katten. De måste ju tycka att han är ett ganska trist husdjur; kommer hem bara för att äta och drar sedan iväg igen när matskålen är tom. Uppenbarligen tycker han att det är roligare att spionera på morsan än att umgås med sin familj.
Mamma är en utpräglad hundmänniska och skulle aldrig någonsin komma på tanken att skaffa katt. Katten, å sin sida, struntar fullständigt i vilken sort min mamma är. Han vet att mamma gillar honom som han är, även om han vänder upp och ner på hennes vardag lite grand.


Katter är jobbiga. De hårar ner, drar in smuts och äter kopiösa mängder av den dyraste kattmaten.
Det enda positiva med dem är att de tycks förbättra vår hälsa bara genom att finnas till.

strax dags för målning

..nu står färgen i hallen. Jag har börjat dra ut möblerna, maskeringstejpat listerna och lagt skyddspapp på golvet.
Fy sjutton, jag är skiträdd. Tänk om tapeterna släpper eller bubblar sig..om börsen faller och det blir krig och svält..om kometen kommer och jorden går under.. Men jag måste göra detta, jag måste våga.

Detta handlar inte bara om en hink färg och en strukturtapet. Det handlar om att våga sväva i ovisshet. Det kan gå åt helskotta men det kan också bli riktigt jättebra!


Älgen heter Sven.

livet efter chiffonjén

..det känns underbart att vara skild från den gamla stöten. Eller ja, liiite dåligt samvete har man ju. Men det har man väl efter långa relationer. Jag har haft den där stora möbeln ända sedan jag var liten. Den har åkt med varenda flyttlass, och det har varit många kan jag säga.
Och vilken skillnad det blir i ett rum när en stor mörk möbel försvinner. Allvarligt - hur fasen kan folk inreda i svart?! Det har jag aldrig begripit.
Nu tänker jag måla om mitt vardagsrum till vitt. Rummet är visserligen bättre när chiffonjén är borta men det är långt ifrån trivsamt för tapeterna är hemska. Det är en strukturtapet i olika gråa nyanser. Man vill ju bara ta livet av sig hela tiden. Inte konstigt att jag hellre är i köket.
Jag har valt en ton som heter nanovit. Det var inte lätt att välja ut den. Färgen på rummets ljus är olika beroende på var man står. Jag sprang runt med de små färgprovslapparna och bara häpnade över hur de bytte färgton totalt bara på ett par meter. Nanovit var till slut den mest "förlåtande" färgen på alla fyra väggarna under dygnets alla tidpunkter. Den håller sig vit på alla väggar utan att gå över i åksjukegrönt eller vinterblått.
Egentligen har jag haft planer på att måla om länge men just nu har Flügger halva priset på alla färger och tapeter. Och färg är dyrt, svindyrt. Så femtio procent är verkligen ett passa-på-tillfälle.


Alla ser ju likadana ut!

äntligen

..det blir ingen ommålning av chiffonjén. Igår kväll släpade jag ut eländet till bortskänkeshörnan. Jag gjorde det ganska sent på kvällen. Min lägenhet ligger precis vägg i vägg med bortskänkeshörnet så det gick hur snabbt som helst att fösa ut heffaklumpen.
Fast när jag burit ut sista lådan lade jag märke till att det var släpränder mellan min dörr och jättemöbeln. Det var ju inte så bra. Att ge bort grejer är gentilt, att fuldumpa gammalt skrot är pinsamt. Efter jag hade gått och lagt mig hörde jag hur någon började dra i heffaklumpen därute i trapphuset. Perfekt, om klumpen var borta skulle ingen tänka på ränderna.
Men när jag gick ut i förmiddags stod åbäket kvar. Och när jag kom hem på kvällen likaså. Fasen också, tänkte jag. Jag skrev en liten lapp som jag fäste på luckan: "Ta hand om mig". Efter ungefär en halvtimme hördes det hur någon började släpa och dra i heffamonstret igen. Jag blev så nyfiken, undrade vem det var. Jag samlade ihop lite sopor för att låtsas gå ut till sophuset. Chiffonjén var borta, den som tagit den också. Allt som hördes var några glada röster och en dörr som stängdes en trappa upp. Jag började fnissa, kunde inte hålla mig för skratt. Det där bortskänkeshörnet är som en blandning mellan Monty Python och Papphammar.


Jag har fått den där klaffen i huvudet så många gånger att min skalle är ojämn.

hundvisselpipan

..när morsan bodde i Österrike fick grannfamiljen plötsligt för sig att skaffa hund. De tog sig an en halvvuxen schäfer som farit illa sedan den var valp. Men redan efter ett par veckor tröttnade familjen på det stackars djuret och lät honom sitta ensam i trädgården. Den koleriska ulven grät förtvivlat bakom mammas staket dagarna i ända. Han hördes säkert ända bort till den tjeckiska gränsen.
Morsan tänkte dock inte låta sig drivas till vansinne utan åkte in till Mistelbachs "Der Jäger und die Hunde" och köpte en hundvisselpipa av prima österrikisk kvalitet.
När mamma var liten var hennes vardag fylld av svansviftande jakthundar. Ljudet av en visselpipa borde påminna den deprimerade schäfern om skuttande harar och fallande änder. Denna nostalgitripp skulle äntligen få honom att hålla käften, resonerade morsan. Det blev inte riktigt så.
Schäfrar är vallhundar och deras plats är i hagen tillsammans med ett gäng blaserade får. När hunden hörde visselpipan mindes han förvisso jaktglädjen. Men han kom också ihåg att han aldrig fick följa med ut i skogen. Efter en vissling med pipan började hunden yla som besatt. Mamma kikade in genom spaljén. Hunden låg ner på sidan och grät förtvivlat - av självömkan. Morsans hjärta veknade och hon tänkte att det nog var bättre att han skällde av leda än av förgrämd bitterhet.
Hundvisselpipan hamnade i handväskan och där låg den ända till häromdagen. På en parkeringsplats utanför en tygaffär i Haninge sade morsan "Maria, jag har en kul grej till dig". Och så fiskade hon upp visselpipan. Jag tittade på den lilla staven och blåste sedan prövande i den. Den gav knappt ett ljud ifrån sig, bara en tunn väsning.
Samtidigt, lite längre bort på parkeringen, rastade en kvinna sin hund. Jag blåste i visselpipan igen, lite hårdare. Hunden hajade till och vände sig mot mig och morsan med en anklagande blick. Den slutade inte stirra förrän vi hade satt oss i bilen. Vi kände oss lite skamsna; hunden var en schäfer.


Den fungerar utmärkt på alla raser utom tyska herdehundar.

havsrundor

..det är lite si och så med humöret, de senaste inläggen har mest handlat om Blommalands exploderande tålamod. Men det finns solglimtar och lugna stunder också, små oaser av harmoni som helar och gör gott. Som när jag och mamma promenerar ute vid havet.
Det har blivit en gemensam källa till återhämtning att ta en tur längs havsrundan. Medan vi går pratar vi om allt mellan himmel och jord. Idag avhandlade vi Grumpy cat, Paris Hilton och hur man bäst angriper en parkeringsplats som har flera tomma rutor av lagom storlek men som ändå inte duger. Parkeringsdiskussionen avrundades med en avancerad skiss i sanden där en sten fick symbolisera hur mammas bil åkte varv efter varv runt de lediga rutorna.
Egentligen har vi inte tagit så många turer nere vid havet, kanske bara fem stycken. Men vi har båda fått upp ett riktigt bra flås och idag tog vi oss runt det långa spåret plus en extra tur ut till vår udde. Morsan konstaterade nöjt att hennes brallor inte satt lika tajt som förut. Ja, det kan ju vara en effekt av havsrundorna..och av att den perfekta parkeringsrutan ligger minst en halv kilometer från butikens entré.


Det växer nyponbuskar på stranden.
När jag var liten förde min mamma krig mot en nyponhäck i vår trädgård.
Rötterna satt djupt och den väpnade konflikten varade en hel sommar.
Morsan vann till slut, men jag tror att hon hade plåster på fingrarna ända in i oktober.

oh the drama, the draaama!

..i helgen jobbade jag trenatts-passet. Jag hade översittarkollegan på schemat. Den här gången var det fel på att rörelselarmen gick för ofta på min avdelning. Eftersom våra larmtelefoner är sammankopplade blev hon irriterad av det ständiga plingadet när en av mina mormorar viftade med tårna över sängkanten.
Samma sak hände även när jag jobbade i måndags natt. Då var det en mormor som fixade med sitt täcke precis framför rörelsedetektorn. Översittarkollegan ringde och frågade om Mormor hade ramlat. Nej hon viftar med täcket, sa jag. Kollegan sade då att detta minsann inte hände under de andra kollegornas arbetspass. Jag förklarade att jag inte tänkte stänga av mina rörelselarm punkt slut.
Men i helgen tappade jag tålamodet. Jag sade åt henne att hon inte behövde ringa mig. Eller ja, budskapet var ju det iallafall. Hon lade på luren i örat på mig. Bra, tänkte jag, nu gick det äntligen fram.
Det gjorde det inte. Igår kväll, när vi satt i personalrummet innan passet, så började hon bråka igen. Inför de andra sade hon nu att hon mådde dåligt över hur illa jag hade uppfört mig när hon "bara ringde för att erbjuda hjälp". Men fy f*N - vilken häxa!
Resten av natten kändes rätt kymig och jag tänkte att det bästa nog är att ta ett snack med chefen så fort som möjligt. Och det gjorde jag, jag gick in redan på morgonen (i morse) och förklarade vad som hade hänt. Han blev inte förvånad, hennes namn hade kommit upp i samband med andra gräl. Han tyckte att en bra strategi kunde vara att ignorera hennes dumheter, att bara svara på de nödvändigaste frågorna.
Jag vet inte, ärligt talat. Fungerar det verkligen att gå omvägar runt en person som uppenbarligen inte vill låta en vara ifred?




till mina snälla och stöttande läsare:

Ögongodis till alla er därute som läser och finns till när det är tungt!

städmani

..jag antar att det är ett sätt att hålla ordning på tankarna, att städa. Lite tvångstankar är det nog också, sånt där som man inte tänker på själv men som andra skulle kalla konstiga ritualer. Som att rycka i dörrhandtaget som besatt för att kolla om man verkligen har låst. Jag kommer att få det där jäkla handtaget i handen en dag för efter tio års kontrollryckande sitter det verkligen löst. Och så har vi spisen, och vapenskåpet..och alla kontakter. Vet ni hur många gånger jag nästan har missat tåget till jobbet för att jag har fastnat i en ritual? Många, kan jag säga.
När det är jobbigt runt omkring blir ritualerna värre. De tar längre tid och blir mer invecklade. Det där måste man kämpa aktivt mot. Jag måste tvinga mig själv att ha det lite stökigt så att ritualerna inte tar över min vardag. För det gör de om man inte ser upp.
Men igår gav jag efter för städmanin - jag tog ännu en tur in under badkaret för att hitta smuts. Den här gången hade jag beväpnat mig med vita Cillit Bang, den som skall bekämpa badrumsmonster. Oj vilken häxblandning de kokat ihop i den flaskan! En odör av klor sände mig trettio år tillbaka i tiden till "Simhallen" och de ändlösa lektionerna i simning (som för min del bara ledde till botten om jag inte fick en frigolitplatta att flyta på). Huvaligen, det var ingen rolig nostalgitripp.
Idag har klorlukten försvunnit men inte minnena från Simhallen. Jag tror jag måste rycka ett par gånger i dörrhandtaget för att få lite lugn och ro.



Tack vare sin sjunkförmåga är Blommaland trefaldig världsmästare i djuphavspingis.


allt bara rasar, från ena minuten till den andra

..nya bud om farsan, nya människor som ringer och ändrar det vi trodde att vi visste innan lunch. Jag pallar inte ens förklara. Och jag vill inte heller att bloggen skall bli en enda lång textmassa som ingen orkar läsa. Så nu byter jag riktning och berättar istället om min otroligt glamorösa vardag.

Kära dagbok,
idag monterade jag isär mitt badkar eftersom en diffus lukt av alger och mögel fyllde badrummet. Under badkaret såg det snyggt och prydligt ut men även osynlig skit är skit, så att säga. Jag vräkte på ordentligt med kaustiksodapulver och hällde sedan kokande vatten över alltihop. Det står på burken att man absolut inte skall hälla kokande vatten över kaustikpulver så därför gjorde jag det.

Kära dagbok,
mina ögonbryn har lossnat lite.

självklart är det mer

..tydligen skall farsan få sin minnesutredning iallafall!
Igår fick morsan veta att pappa har en remiss till minnesenheten i Nynäshamn. Läkaren måste ha gått över huvudet på Sunnerbos gruppchhef, eller hoppat jämfota över det snarare. Mamma fick veta detta av en slump när hon av nyfikenhet ringde till minnesenheten för att fråga lite allmänt om demensdiagnoser och sådant. Så under hösten skall pappa redas ut ordentligt för att fastställa vilken vårdinsats han behöver. Vilken lättnad.
Jag och mamma åkte ut till havet och tog en promenad till "vår" udde för att lyxa till det. Vi stojade och skrattade och mamma försökte lura i mig att en stenåldersmänniska hade graverat in sina fingeravtryck på en av klipporna genom att gå på händer just där. Det var en riktigt lyckad eftermiddag som gav energi, kraft och allmänbildning.

Men lättnaden varade bara ett dygn. Jo, pappa har fortfarande sin remiss (peppar peppar tvi tvi tvi, för säkerhets skull) men det verkar som om fler på Sunnerbo skulle behöva redas ut. För gissa vem som ringde mamma idag - jo, gruppchefen på Sunnerbo. Favorit i repris. Men herreGud, vad är det nu då, tänkte morsan irriterat och plockade ljudlöst fram penna och papper för att dokumentera dumheterna.
Gruppchefen undrade om jag hade följt hennes uppmaning att ringa pappa. Hon hade ju försökt att nå mig under fredagen för att få mig att ringa och tala pappa tillrätta. När hon inte fått tag på mig hade hon hört av sig till mamma istället. Under det samtalet hade hon inte bara berättat sanningen om pappas rymning - mitt blogginlägg återgav bara en del av allt hon spydde ur sig. Nej, hon ville dessutom prata om familjens inbördes relationer och mitt förhållningssätt gentemot pappa. Morsan gjorde då klart för gruppchefen att det var min ensak och att allting just nu var så rörigt att det inte var lämpligt att föra en sådan diskussion överhuvudtaget. Och med det avslutades samtalet.
Nu ville gruppchefen veta om jag hade hört av mig till pappa. Hon berättade för mamma att hon letat i journalpärmarna efter uppgifter om detta eventuella samtal men inte hittat några. Men kanske hade jag ringt ändå? Hon hade inte fått tag på den som jobbade under fredagen så det kunde ju hända att jag hade ringt men att de hade missat att skriva upp det, eller? Morsan teg - och skrev.
Sedan var det dags för lite mer sanning om hur det egentligen går för farsan på Sunnerbo. Gruppchefen öppnade nu sitt hjärta och bad rakt ut om hjälp. Vad skulle hon säga, vad skulle hon göra - hennes lögner var slut, hon behövde stöd! Farsan är hur jobbig som helst och vill ut hela tiden. GPS:en har visserligen kommit men gruppchefen hade inte orkat läsa instruktionsbokens textmassor så pappas promenader (läs rastlöshet) görs fortfarande tillsammans med extrapersonal.
Morsan svarade stillsamt att hon bara var en anhörig och tyvärr inte kunde hjälpa till då hon saknade vårdutbildning på demens. Men det borde väl inte vara något problem; personalen på Sunnerbo - inklusive gruppchefen själv - har säkert just den sortens utbildning som behövs (gissa om mammas ton var lite syrlig här..). Samtalet avslutades med att gruppchefen skulle försöka få tag på biståndshandläggaren och be henne om hjälp.

Pappas minnesutredning kommer att ske någon gång under hösten. Vi vet inte när och vi vet inte heller hur lång tid själva undersökningen tar. Under tiden kommer pappa att vara på Sunnerbo. Jag undrar om gruppchefen skall fortsätta att ringa mig och mamma flera gånger i veckan hela vägen fram till jul. Kommer hon att fråga om än det ena, än det andra, gnälla och bikta sig omvartannat och försöka ge oss dåligt samvete för att vi inte gör vår "plikt" som anhöriga? Och vad skall hon prata med biståndshandläggaren om? Tänk om hon försöker få bort pappa från Sunnerbo för att hon inte pallar att ha honom där.
På tisdag är det som sagt vårdplanering. Mamma sade inget om minnesutredningen till gruppchefen idag. Jag kan slå vad om att Sunnerbos ledningsgrupp storsint kommer att presentera remissen som sin egen idé på mötet, trots att gruppchefen sade i fredags att det inte skulle bli någon mer utredning utöver arbetsterapeutens ADL-bedömning (den skrynkliga papperslappen från förra mötet). Vi får väl se.


På Sunnerbo är man noga med att vara diskret och taktfull.

sorry att bloggen bara är en enda stor gnällhög

..jag vill blogga om roliga saker, jag vill berätta spännande historier med lyckliga slut. Det vill jag och därför får ni en bild på spindeln Inger att avsluta er dag med:


Klicka för naturlig storlek.
Eller nä, gör inte det förresten.

nya-bud-i-mellerud

..jag och morsan har haft taktiksnack hela helgen. Igår kväll var vi så utmattade att det snarare var taktikskrik. Fy sjutton, den här historien tar verkligen fram mina sämsta sidor - så här jävlig var jag inte ens när jag hade tonårsmens.
Men nu har jag och mamma enats om att det nog är bäst att vi dyker upp på den där vårdplaneringen trots allt. Mamma har velat delta från början, det var jag som tvärvände åsikt på fredag kväll när mamma återberättade det samtal hon hade fått från gruppchefen under min dagvila. Jag övertalade morsan att stanna hemma hon också. Men under helgen insåg jag att vi visserligen är maktlösa inför Sunnerbos dumhet men att låta dem vara dumma utan vittnen skulle dessutom bakbinda oss. För då skulle de kunna sätta ut farsan i diket och påstå att han själv velat det eftersom hans anhöriga inte var där och bestred beslutet. Om ni tycker att detta låter som en galen konspirationsteori så kan ni skrolla ner några inlägg och läsa allt från början. Eller så kan ni få numret till Sunnerbos gruppchef och själva prata med stolpskottet ifråga.
Allt är möjligt i den här historien och det är därför jag och mamma analyserar, omvärderar och omgrupperar hela tiden. Jag hatar när folk säger att jag inte skall analysera så mycket. Men för h-e! För det första: Om någon därute hittar min hjärnas av- och påknapp så är ni välkomna att visa den för mig. För det andra: Hur i h*lskotta skall jag kunna förhålla mig till verkligheten om jag inte har klart för mig hur verkligheten ser ut?! Just nu är vår verklighet och vardag till stor del styrd av Sunnerbos hysteriska hugskott. Sålänge farsan befinner sig i limbo på korttidsboendet så kan jag inte gå omkring här och tycka att allt är som vanligt. Varje minut finns han där i mitt bakhuvud, flera gånger om dagen kollar jag mobilen ifall jag har missat något samtal. Vad gör han nu, är han arg, har han rymt, har han skadat sig själv eller någon annan (gode-Gud-som-är-i-himmelen-låt-pappa-slå-gruppchefen-hårt-på-käften-jag-lovar-att-aldrig-be-om-något-mer-bara-du-uppfyller-denna-bön-tack-tack-amen).

Ingen kan bota pappa, demens är en kronisk sjukdom. Men bara för att man är sjuk så innebär det inte att man har tappat alla sina rättigheter. Pappa har en diagnos, det finns röntgenbilder som visar bestående skador efter ett slaganfall. Hur kan Sunnerbo neka pappa en trygg vårdplats med argumentet att han är så pass frisk att det är hans medbestämmanderätt som avgör hur framtiden skall se ut? Det är så dumt att klockorna stannar.
Och apropå klockor. När vi var på Sunnerbo senast så berättade arbetsterapeuten om hur pappa hade kommit ut ur sitt rum varje morgon klockan halv nio för att äta frukost, ett tydligt tecken på självständigt och friskt beteende. I bilen hem undrade morsan hur farsan kunde veta att klockan var halv nio. Hans armbandsur stannade någon gång i våras och när vi gick genom Sunnerbos korridorer hade morsan lagt märke till att inte en enda av de väggklockor vi passerade hade fungerat.

valfisk

..idag skall jag gå till Gröndalsskolan och rösta. I Sverige är det fult att fråga folk vad de röstar på. Det är mer okej att fråga folk om de har varit otrogna. Själv skall jag rösta på sossarna, varför skulle jag smussla med mina funderingar? Det är ju det som är grundtanken med demokrati - att kunna stå för sin åsikt utan att riskera sin egen eller sina anhörigas säkerhet.


Birgitta missade valdagen eftersom hon råkat skjuta sig i foten.





rekord i dumhet

..det hela är bara så vansinnigt korkat.
Under min dagvila (sovdag efter nattpasset) hade Sunnerbos gruppchef försökt att nå mig. Mobilen visade det missade samtalet samt ett litet sms från mamma som sade "ingen fara, men ring mig när du vaknat". Jag förstod att gruppchefen hade pratat med mamma istället. Och nu skall ni höra, kära läsare, morsan levererade en historia som gjorde mig så trött att jag nu har beslutat mig för att ta min hand ifrån hela skiten - för gott.
Sunnerbos gruppchef hade ringt för att hon ville ha hjälp. Pappa behövde övertygas om att mamma inte hade stulit sin egen bil. Lögnen om att pappas rymning bara varit en kvällspromenad sprack nu som ett troll i solen. För i själva verket hade pappa varit på väg till polisstationen för att anmäla morsan för bilstöld, erkände gruppchefen nu. Och där sprack även biståndshandläggarens chefs lögn om att pappa skulle hem, och hellre fotvandrade femton kilometer i vägrenen till Nynäs (där han för övrigt aldrig har bott) istället för att ta en taxi som alla vi andra skulle ha gjort. Det verkar inte ha slagit någon av hönshjärnorna att bilstöldsversionen är ännu dummare - och sannerligen ännu mer graverande - än de båda förra historierna tillsammans.
Vidare hade en läkare varit på Sunnerbo under veckan. Han ansåg att pappa borde läggas in på sjukhus för en så kallad minnesutredning. Det är en grundläggande hälsoundersökning som visar pappas mentala och fysiska status och därmed även vilken typ av vård pappa behöver. Sunnerbo brydde sig dock inte om läkarens rekommendation eftersom deras egen arbetsterapeut redan har kommit fram till att pappa kan skala ägg själv. Den knöliga handskrivna lapp som arbetsterapeuten tvinnade runt sina fingrar på omvårdnadsmötet förra veckan var alltså Sunnerbos sista ord i ärendet, punkt slut. Någon mer utredning behövs inte, menade Sunnerbos chef.

Den 23:e september är det vårdplaneringsmöte igen. Pappas utskrivningsdatum är den 19:e. Det hade gruppchefen sett på någon anslagstavla (!). Jag sade till mamma att jag inte tänker närvara vid mötet, att det får vara nog med de här dumheterna. Enda sättet att få idioterna på Sunnerbo att börja tänka själva är att inte vara där och hjälpa dem med deras jobb. Jag tänker skriva ett kort och sakligt mejl till biståndshandläggaren om att pappas vård varken ligger i mammas eller mina händer längre och att vi därför inte kommer att deltaga i fler vårdplaneringsmöten.

Pappa far inte illa, han är torr varm och mätt och han får sina blodtrycksmediciner vid rätt tid. Att han sedan är förbannad och ledsen kan inte hjälpas - det är han var han än befinner sig eftersom det är en del av demensen. Dementa människor lever i en värld av vanföreställningar. De blir rädda och arga när hjärnan spelar dem spratt som bara de själva kan uppfatta. Både syn- och hörselvillor är vanliga hos dementa personer (ja, pappa har det också).
Alla vi som jobbar inom äldrevården vet att demens är "de anhörigas sjukdom" där oron och det dåliga samvetet bryter ner alla föruftiga argument. Ändå vidarebefordrar Sunnerbos gruppchef pappas förvirrade anklagelser till mamma och spär på hennes redan dåliga samvete ytterligare med utförliga berättelser om hur övergiven pappa känner sig.
Jag brukar tjata om det professionella förhållningssättet, framhålla hur viktigt detta är för att säkerställa god vård för både vårdtagare och anhöriga. Här ser ni hur det blir när motsatsen får råda. Det blir skit och pannkaka av allting.
Men som sagt - så länge farsan är torr varm och mätt så skall Sunnerbo själva få ta sig ur det hörn de har målat in sig i.



"Jag kommer snart, jag skall bara gå och köpa en tidning"

en glimt av en annan värld

..på min gård finns det ett gäng muslimska kvinnor. Eller ja, jag antar att de är det eftersom de bär den traditionella klädseln - heltäckande slöja, bara ansikte och händer syns. Fast att bara anta någonting kan bädda för en intellektuell dikeskörning. Faktum är att ordet slöja är ganska missvisande i sammanhanget. Vi kallar ju allting för slöja. I själva verket finns det till exempel hijab, niqab, abaya och chador. Varje typ kan dessutom knytas på olika sätt för ge information om bäraren.
De muslimska (Blommaland antar) kvinnorna på min gård håller sig till varann och verkar inte så intresserade av andra. Jag är däremot väldigt nyfiken på dem. Varje gång jag ser dem på gården försöker jag att inte glo men det är svårt att låta bli. Tygerna de sveper omkring sig är så underbara att till och med jag - som hatar att resa - börjar drömma om mystiska resmål till fjärran länder. Djupa mörkblå nyanser, nästan lila, blandade med skimrande guldbrokad. Och detta runt ansikten som verkar snidade ur ren ebenholts. Det är bara magiskt.
Var kommer de ifrån, vilka är de och hur lever de sina liv? Jag är så nyfiken och jag skulle vilja fråga dem en massa saker. Men än så länge vågar jag bara heja när vi möts på gården. Undrar om de tycker det är lite konstigt att jag alltid springer ut till sophuset med tomma soppåsar varje gång de råkar gå förbi min port.


Kanske kommer mina grannar från Eritrea, det är lite spännande att inte riktigt veta.

aj

..jag fick avbryta dagens skytte - efter bara fem skott! Jag är skitarg på den j*vla idioten som kramade sönder mina revben i söndags. Om jag ser honom på skjutbanan igen (eller någon annanstans) så kommer jag att krama hans hals.

Man kan också slänga en medicinboll på f*nskapet.

så himla onödigt

..pappa har fått förlängt på korttidsboendet eftersom den förra utredningen var bristfällig. Om de hade lyssnat på oss från början och läst diagnosen som de fick i handen för tre veckor sedan så hade vi sluppit hela den här förnedrande cirkusen. Vems bästa är det de har haft för ögonen? Sitt eget uppenbarligen. För det har ju knappast varit pappas välmående de tänkt på, och inte mammas heller.
Jag hoppas innerligt att det blir ordning och reda på detta nu. Mardrömmen vore en evighetstvist där man viskar "rättshaverister" bakom vår rygg.


Jamen hemtjänsten kommer ju med matlådor.

äckel-dag

..idag var jag funktionär på skjutbanan för att hjälpa några nybörjare att ta sig vidare till sin jägarexamen. En av de första eleverna lyckades faktiskt ta sin examen strax efter han hade varit hos mig. I sin sprudlande glädje gav han mig en kram som var så hård att det smällde till i mina revben. Jag visste på en gång att det var illa, jag har varit med om det förut. De närmaste tre veckorna kommer inte att bli roliga. Nå, jag fullföljde iallafall mitt funktionärspass och försökte hålla en trevlig och pedagogisk ton mot resten av dagens elever.
När det var dags att åka hem upptäckte jag att framhjulet var platt som en pannkaka. Elcykelns framhjul alltså. Jag började nästan gråta. Det är en sak att laga punka på en vanlig cykel, en helt annan att ta loss ett hjul vars nav innehåller en motor plus x antal sladdar. Dessutom hade jag inga lagningsgrejer med mig. Så jag ringde Annes Smisk & Frakt för en pinsam men snabb väg ut ur dilemmat. Ibland måste man bara vika ner sig och erkänna sig besegrad.
Men bara för en stund, kära läsare. För i lugn och ro, på bärgningsfirmans bakgård, monterade jag isär framhjul och framgaffel så att jag kunde laga punkan. När jag hade fått ihop allt igen kände jag mig så mallig att jag nästan sprack. Blommaland är så himla smart.
Självgodheten varade dock bara en halv kilometer för strax hördes alla cyklisters mest hatade ljud: Slafsandet från ett platt däck. Attans! Tydligen satt något kvar i däcket, något som mina fingrar hade missat men som skadade slangen. Turligt nog var jag alldeles i närheten av en pendeltågsstation. Jag var hemma på två röda, så himla skönt och iallafall en liten tröst denna urjobbiga dag.
När jag ledde in cykeln i trapphuset såg jag att något blänkte till på framdäcket. En pytteliten prick av metall satt djupt inborrad i gummit. Jag bände och drog med min cykelnyckel och fick upp spetsen på ett sylvasst örhänge! Men GudGudAmen - det var det jäkligaste - tänk att detta nästan osynliga stift kunde ställa till med så mycket elände.


Annes Smisk & Frakt har
en ganska speciell logga.

tröststudier

..jag måste göra något för att pigga upp mig själv nu när allt är så tråkigt runt pappa. Därför tänker jag lära mig att stenografera. Jag tycker det verkar både svårt och spännande, en kombination som lockar fram det livsbejakande jävlaranammat.
Dessutom står jag inte ut med tanken på att vara utesluten från ett hemligt språk - tänk om de snackar skit om Blommaland i sina kodade texter!



Först trodde jag att pilarna var en del av tecknet och försökte lära mig dem också. Morsan, som kan stenografera, tyckte att detta var hysteriskt roligt - själva vitsen med stenografi är ju att det skall gå snabbt.

det är upp som en sol och ner som en pannkaka - hela tiden

..igår ringde morsan upp Sunnerbos gruppchef (hon som var med på tisdagens "vårdplanering") för att säga henne ett och annat. Det blev visst ett lyckat samtal - gruppchefen byter uppenbarligen personlighet på telefon. Nu var det inget snack om att pappas boende måste ordnas och att mamma inte skall vara en del av det boendet. Vidare berättade gruppchefen att de i väntan på radiosändarens leverans hade låst alla dörrar samt satt in två extra stödpersonal för att bevaka pappa.
Vilken lättnad! Jag och mamma tyckte att vi kunde unna oss en tur till Haninge Centrum för att shoppa loss på ett par leggings, en skjorta och en burk (se föregående inlägg). Tyvärr var jag inte mitt soligaste jag, hade kort stubin mest hela tiden. Usch, jag är hemsk. Om jag kunde hålla inne med min gnällighet slapp jag spendera så mycket tid på att be om ursäkt i parti och minut.
På kvällen, när jag kommit hem, tog jag en cykeltur ner till Coop Forum-gallerian. Inne i matbutiken ringde plötsligt min mobil, klockan var strax över sex. Det var en främmande kvinna som undrade om jag visste vem hon var och om jag anade varför hon ringde. Ja det gäller väl min pappa, svarade jag rappt. Mm det stämmer, sade hon med len röst och började sedan förhöra mig om hur mycket jag kände till om fallet. Ja vad tror du, fräste jag ilsket, jag känner till precis allt eftersom det är min pappa det handlar om och det är jag och mamma som driver det här ärendet. Jag förklarade i CAPS LOCK att han i sin sjukdom har blivit våldsam mot mamma och att han befinner sig på korttidsboendet i väntan på ett särskilt boende. Kvinnan menade nu att personalen på Sunnerbo hade bedömt att han är för frisk för särskilt boende. Jamen han har ju rymt och personalen tänker sätta en radiosändare på honom, gapade jag. Då säger den j*vla häxan att min pappa bara hade varit ute på en promenad och att han var på väg hem. Tyvärr har jag en liten minneslucka efter det uttalandet. Jag förstår att ni gärna vill veta vad jag svarade henne. Det skulle jag också vilja veta.
När jag vaknade igen satt jag med mobilen i handen och pratade med min mamma. Min mamma bad mig om numret till häxan och förklarade att hon skulle ringa upp mig om en stund när hon ordnat upp saken. Det gick tio minuter, en kvart och efter tjugo minuter ringer morsan och förklarar att nu j*vlar får det vara slut med dumheterna. Hon berättade om hur hon hade plockat isär häxan och satt ihop henne till en ny version som passar oss bättre.
Det "festliga" är att morsan hade sagt exakt samma saker som jag till häxan. Hon hade använt samma skarpa tonläge men där jag hade en minneslucka hade morsan avslutat samtalet med ett snärtigt "tack och hej" som inte lämnade några tvivel om vår förmåga att driva pappas fall hela vägen upp i regeringsrätten om så skulle behövas.
Mamma log finurligt genom mobilen och frågade sedan om jag kunde gissa vem den främmande kvinnan egentligen hade varit. Nej..sade jag dröjande, jag fick bara hennes namn, men vet faktiskt inte vilken roll hon har i det hela. Morsan gjorde en konstpaus och flinade brett: Det var biståndshandläggarens chef, hon som sitter med det yttersta avgörandet i utredningen om pappas boende.
Hoppla hoppla.


Familjeråd.

söt burk



gårdagens "vårdplanering" var rena skämtet

..till att börja med hade de tänkt låta pappa deltaga, något som jag och mamma vägrade gå med på. Hallå, om farsan hade varit tillräknelig hade vi väl för helskotta bett honom att bli som vanligt igen för länge sen! Jag fattade på en gång att de redan bestämt sig för att det inte är något fel på pappa. Arbetsterapeuten och korttidsboendets gruppchef berättade livligt om hur pappa skalade frukostägg, sorterade tvätt samt tog långa promenader själv (!). Jag frågade om de kollat pappas kognitiva status, dvs om han visste vilken dag det var eller hur gammal han är. Nej, kom svaret lite dröjande, men pappa hade lyckats prata lite om friidrott när TV-sporten sändes så det innebar ju att han var ganska adekvat. Mamma såg förtvivlad ut och hävdade gång på gång att hon inte kan sköta honom hemma eftersom det inte funkar. Gruppchefen och arbetsterapeuten vägrade förstå. Men biståndshandläggaren - som gjorde det första hembesöket - sade att hon skulle ta upp fallet med sin chef och sedan höra av sig.
På eftermiddagen ringde min mobil. Jag svarade ivrigt och väntade mig höra handläggarens röst, men det var inte hon. Det var pappa! Uppenbarligen hade någon ur personalen tagit reda på mina kontaktuppgifter, slagit mitt mobilnummer och räckt pappa luren. Han kan nämligen inte hantera en telefon själv, den förmågan tappade han redan i höstas. Samtalet blev väldigt konstigt, halva meningar med långa pauser som det ofta blir vid den här sortens demens. Slutligen lade jag på, sade väl något käckt och tryckte av samtalet.
Eftermiddagen gick, inte ett pip från handläggaren. Jag började bli orolig. Pappas korttidsboendebeslut upphör på fredag och vi måste ha en lösning till dess - han kan inte bo med mamma, det går bara inte.
På kvällen ringer det plötsligt från korttidsboendet. Pappa hade gått ut på promenad för en timme sedan men inte återvänt. Polisen var ute och letade efter honom. En timme senare ringde boendet igen, en ambulans hade hittat pappa gående på landsvägen på väg mot Nynäshamn.

Idag åkte jag till skjutbanan, kände att jag var tvungen att göra något normalt. Jag tog med mig mobilen såklart, sneglade på den hela tiden men inte ett pip från biståndshandläggaren. Efter femtio lerduvor och en kaffeslurk med gubbarna tog jag pendeln till morsan. Mobilen ringde när jag satt på toa. Hurra, nu ringer biståndshandläggaren tänkte jag. Men det var korttidsboendet igen. De undrade om vi samtyckte till att sätta en radiosändare på pappa eftersom det skulle vara mycket lättare att hitta honom när han rymmer nästa gång.
Jag samtyckte men tänker nu i efterhand att jag borde ha krävt att få göra det skriftligt. Jag borde ha formulerat en skrivelse som tydligt visar att jag inte haft något annat val än låta märka min pappa som man märker en hund under älgjakten. Herregud..det här är bara en enda korkad fars från början till slut.


Vårdplanering på Sunnerbo (oklart vem som är vem men alla har en diagnos).

kväll efter avjobbat trenatts-pass

..imorgon klockan elva har vi möte med handläggaren och arbetsterapeuten. Jag och mamma är livrädda för att de skall neka pappa en plats på ett särskilt boende. Tänk om de bara säger "nämen han är så pass redig att vi tänker skicka hem honom redan i eftermiddag". Allvarligt, då vet jag inte vad jag gör!
Morsan har haft ont i magen hela helgen, så ont att hon har oroat sig för att grannarna skall bli störda (bostadsrätt innebär inte att du får använda ditt sovrum som raketbas).
Själv har jag varit retlig och överkänslig för minsta lilla. Jag vill inte gå in på detaljer här på bloggen - man vet aldrig vem som läser - men jag kan säga att jag i helgen delade schema med en riktig översittare. Vi har jobbat ihop i ca åtta år och hon ger mig fortfarande instruktioner om hur jobbet skall göras. I natt anmärkte hon på hur jag öppnade dörrarna, mitt sätt var "förbjudet enligt chefen". Cheezus, jag tror faktiskt att det finns en egen kategori för sådana rekord.



Bättre grisfot än kofot. Den här bilden har absolut inget med texten att göra. Likheten mellan grisen i mitten
 och en av de personer som nämns i texten är bara en olycklig tillfällighet - för grisen.